söndag 4 september 2016

Tre Berg - The Race 180km - 2a i amatörligan :)


Efter cykelvasan har jag tagit det ganska lugnt, well, har egentligen tagit det ganska lugnt (frivilligt eller ofrivilligt) den senaste månaden. Min Venge har fått vila i ett par veckor och jag har lagt tid och fokus på MTB-cyklandet.

Men nu har det dragit ihop sig för Tre Berg - The Race, motsvarigheten till La Marmotte. Okej, inte riktigt, men nästan, det saknas några tusen höjdmeter på Tre Berg men vi har ju inte så mycket att cykla uppför större delarna av Sverige.

Inför Tre Berg har jag två lopp kvar på landsvägarna, TB och Sthlm Velothon. Eftersom fokus nu legat på att slipa på MTB och teknik under ett par veckor för de avslutande MTB-loppen så hade jag inga större ambitioner för helgens race. Planen var att rulla med och inte slita ut mig, myscykla helt enkelt.

Tyvärr krockade TB med långloppscupens race, Bockstensturen, men jag valde TB och det trevliga sällskapet i form av mina lagkamrater från Stockholm CK denna helg.



David glad i mål. Fick 15 seconds of fame! :)
Går inte att upprepa att det engagemang David S lägger ner på att arrangera logistik osv för oss i klubben är grymt! Man är som ett får som vallas omkring, var där och där vid det klockslaget, äta si och så, samling där osv.

För första gången i år packade jag ganska slentrianmässigt ihop det jag ville ha med mig till Skara, farligt när man börjar gå på rutin, det är då man till slut glömmer något :) Men nu sket jag i alla verktyg och gud vet vad.

Petter plockade upp mig vid jobbet på Essingen på seneftermiddagen för fortsatt färd ner till Skara. Väl framme kollade vi in sista varven på GP-loppet som gick inne i stan, vallades iväg till Restaurang Enjoy och slevade i oss diverse pastarätter, självklart tog jag lasagne.... Den var inte bättre än min sponsrade pizzeria Hörnet, men det var... okej... för att använda kända begrepp :)



Ladda med lunch på fredagen!
På hotellet delar jag rum med min roomie från Mallorca, Nicklas L. Han skall köra i tävlingsklassen medan jag siktar in mig på klassen för de dödliga, motion, där många från tävlingsklassen hamnar till slut i alla fall.











Lasse som fixade så jag kunde halka med
till La Marmotte! :) 
Vi får en genomgång på kvällen om banan, förra årets kantvindar som skördade offer, att klungan skulle sorteras ut efter första klättringen, var vi kunde få ny vätska osv. Det slog mig att jag trots allt skulle upp för tre pucklar och jag inte ägnat det många tankar, hade min 11-25 kassett bak, det var i alla fall inte lika långa klättringar som på La Marmotte, nu var det inte något att göra åt det så jag släppte de tankarna om vad det kunde ställa till med...

Det beskrivs överlag som ett kul lopp med många tävlingslika moment med utbrytningar osv även i motionsklassen.

Jag och Nicklas har ungefär samma plan, fast hans är mer "överlevnadsbetonad", dvs, försök överleva första "klättringen" och sedan får vi se... Medan jag går mer för att sikta in mig på en tätplacering inför första backen så får vi se.

Tidig sängläggning, lite efter 22, somnar efter 23... Vaknar var och varannan timme så det var en ganska "orolig" sömn, klockan ringer 5.45 och jag hade gärna kvartat ett par timmar till.


Logistiken nere vid frukosten har förbättringspotential så efter 10-15 minuters köande för egen del hade jag min "raceday" frulle... 2 ägg, yoghurt med frukt, carboloader, musli, en smörgås och äppeljuice... Det funkar bra för mig. Inte för mastigt, men det är basen oavsett om jag kör ett race på 2 timmar eller 8 timmar.

Jag valde kort kort, dvs, kortärmat och kortbrallor, dagen till ära. Sådär lagom till start, 10 minuter innan, börjar det såklart att regna. När det är över 10 grader är i alla fall mitt utgångsläge att kort kort funkar, men man står ändå där och velar lite, tänk om jag hade långärmat osv....








Minuter innan start!
SCK startade längst fram och var ombedda att hålla nere tempot inledningsvis och lämna en lucka på ett par 100m till tävlingsklungan då de skulle hålla nere farten i början innan "riktiga" starten efter ett par km.

Vi släpptes en stund efter tävlingsklassen och det tog inte många hundra meter innan alla service bilar stod framför oss... Man hade lyckats leda cyklisterna in på fel väg och hela tävlingsfältet höll på att vända. Vi fick en gigantisk peloton bakom oss med jag vet inte hur många cyklister, många :)



David S hade längtat efter att ta en utbrytning och försvann tidigt 50m framför oss, det tog väl inte sådär jättelång tid innan han var nerplockad men han var nöjd med sina "15 seconds of fame" :)

Efter ett tag började gotländska grabbarna från Ringmuren att köra lagtempo för att dra upp tempot i klungan, eller om de ville dra iväg, jag vet inte vad deras plan var, vi andra var tacksamma och låg bara och följde med under den tid de gjorde ett strongt försök till att hålla farten uppe.

Vi hade en uppsjö av starka cyklister från SCK som låg med framme i täten och jag höll mig inledningsvis 15-20 meter från spetsen för att observera vad som händer och hur cyklister runt mig i allmänhet agerar.

Efter ett tag smalnar vägen av och vi påbörjar en klättring, jag blir ofta lite orolig inför klättringar när jag ligger mitt i en klunga. Det är många som ställer sig upp och gungar/vinglar på cykeln ordentligt, en del tappar lite fart precis innan de börjar vingla/svaja och ligger man för nere bakom brukar de falla ner med bakhjulet och sedan vingla till och trycka sig mot mitt framhjul. Jag försöker ha detta i åtanke och släpper så gott jag kan någon extra meter till cyklisten framför men ibland hinner eller kan man inte av olika skäl.

Eftersom jag tidigare landsvägsrace/lopp haft problem att hålla mig högt upp i klungan, inte för att jag saknar kapaciteten, men för att jag inte vill ha för vassa armbågar utan släpper många som är ivriga framåt, vilket sedan kostat mig mycket krafter att återta min plats, så hade jag bestämt mig för att skydda min position mer aktivt och träna på det. Det fick bli genom att fälla ut armbågarna något mest för att ha dem som ett "skydd" när någon vinglar in mot mig så att jag delvis kan markera min närvaro och att jag får en buffertzon innan de går in i min cykel. Det var inte för att försöka pressa mig fram eller något liknande.

Detta var tur, någon lite snett framför mig vinglar till, cyklisten bredvid mig vejar, går in i min utfällda armbåge som gör att jag kan dämpa hans tackling, tack vare all min MTB-cykling har jag bra balans och kan manövrera cykeln bättre än många andra så jag lyckas hålla min balans och han fortsätter som en bowlingkäggla vidare ner bakom mig och jag har hur det slamrar och slår när folk åker ut i diket och någon ramlar.

Micke, en av våra gruppledare under VR i
Sub 7.30
Där och då känner jag att det är nog bättre att ligga ytterligare lite längre fram i fältet, desto längre fram desto mindre risk för eventuella olyckor samt fördelen när man går in och ut ur kurvorna genom att kunna hålla en högre fart in och inte hamnar för långt efter täten när man kommer ut ur kurvan och någon framför kanske tappar hjul i hög fart vilket gör att man hamnar med en grupp som är avhängd.

Efter 37km kommer vi till första "berget", några km som tar ungefär 10 minuter. När jag rullar in för backen förbereder jag mig på svaret hur formen egentligen är, jag har ju inte tagit ut mig nämnvärt efter cykelvasan och la på mig två kilo efter en trevlig middag tidigare i veckan som jag inte ännu blivit av med :) Sedan satt jag ju med 53/39 fram och 11-25 bak, hur skulle det bli när det lutade som mest här.

Eftersom det inte är så fruktansvärt långt tänker jag i alla fall att jag gör mitt bästa för att inte tappa de som går i väg i täten, det visar sig gå ganska bra, det är 2-3 stycken som är lite lite snabbare upp för första klättringen men vi pratar totalt sett några sekunder, fick gå mycket på kraft precis som när jag körde La Marmotte och låg strax över tröskelpulsen. Det var tungt, men det gick bra, det är ändå 76-77 kg plus cykeln och allt som skall uppför.

Sätter man det i perspektiv så hade Amir som gick i tävlingsfältet kommenterat efter den stigningen att hade han vetat att det var där backpris var hade han kört för fullt i stället för att åka med elit-klungan uppför, han använde ju inte ens sin lättaste växel på sin 11-23 kassett bak :) Ja, alla har vi olika förutsättningar, fortsätter Amir att utvecklas inom cyklingen kan det bli ett namn vi får höra mer om i framtiden.

Efter klättringen är det en del kortare sträckor utför och bromsarna på karbondäcken är ju knappast de bästa som många av oss vet, och det var skarpa 90 graders kurvor så att man fick verkligen bromsa i tid och inte våga för mycket. Bra funktionärer visslade och uppmärksammade var det var behov att ordentligt sakta ner.

Vi var en 5-6 stycken som var först ner och eftersom jag mest var sugen på godis och ville myscykla för dagen la jag mig bakom 2 gubbar som låg och drog. Men med SCK-tröjan får man ibland kliva fram och stå upp för våra färger så efter en stund när farten gick ner så pass mycket och de viftade framför mig gick jag upp och tog en längre förning. Nu hade stora delar slutit upp bakifrån och jag låg längst fram i 40+ kmh och tryckte runt 200W vilket för mig inte är så jobbigt. Det var ju medvind så det var ganska tacksamt :)

Tiden och kilometerna gick, ingen bakom var intresserad över att ta min position i spetsen och jag höll ett tempo som inte slet nämnvärt men som ändå var tillräckligt snabbt för att ingen skulle vara sugen att kliva upp framför.. Till slut ville jag bara glida ner och mysa lite och småprata så jag vek åt sidan och lämnade över ansvaret till någon annan.

Vissa var tröttare än andra vid målgången.
Han var bara trött och utpumpad, ingen
olycka!
Milen gick och det var ganska odramatiskt, farten var som oftast 40-45 kmh, om det var några som försökte gå på utbrytning var jag eller någon annan från SCK snabbt med på noterna och följde med. I de fall vi hade några i utbrytningen och jag låg i spets och tog förningen kan jag ju villigt erkänna att jag inte slet ihjäl mig för att täppa luckan när de framför oss seglade iväg sakta men säkert, jag avvaktade herrarna bakom mig som tillslut fattade beslutet att de ville täppa luckan och jaga ifatt. Lite katt och råtta lek helt enkelt, allt för att sakta mala ner omgivningen :)

vi har under de senaste milen plockat in de cyklister som ramlat ur tävlingen och de flesta av dem var med och positionerade sig i motionsklassen. Nicklas överlevde i princip första klättringen men vi fick plocka upp honom en bit efteråt :)



Vid 97 km, precis innan andra "berget" stod alla som langade vätska, jag hade i princip gjort slut på min första flaska så jag plockade upp en ny, men skulle jag fortsätta dricka i samma tempo skulle jag klara mig på mina 2x0.75l.

Andra "klättringen" var ganska odramatisk, jag sökte en bra position i täten och det var ingen eller inga som riktigt försökte gå ifrån, det kändes som att alla var ganska "nöjda" med hur loppet fortlöpte.

Nu någonstans skulle vi börja slåss med kantvindarna, vi var tillsammans ganska dåliga på att styra upp något och det var lite "survival of the fittest". Vi drogs ut till ett långt pärlband där jag lyckades placera mig på "fel" sida och fick cykla en längre bit med kantvinden. Det gick trots allt ganska bra, jag tror det tryckte på ganska bra med vind framifrån och eftersom det var dåligt samarbete hölls farten nere vilket gjorde det lättare för mig trots att jag låg fel i vinden.

Till slut lyckades jag klämma in mig i lä genom att en lagkamrat släppte in mig... Såklart lite skönare att spara lite energi till senare.

Vi kämpade på och vi närmade oss backen upp för Kinnekulle och vi var fortfarande ett ganska stooooort gäng. Precis i början av klättringen för sista berget (eller kullen) rycker det till med kramp i vänsterbenet. Okej, perfekt, hur skall detta gå tänker jag.

  1. Visa inte omgivningen att jag fått kramp 
  2. trampa 
  3. fortsätt trampa 
  4. sluta inte trampa trots att det krampar 
  5. trampa lite till, snart är det över 
  6. trampa 
  7. krampen är över.
Återigen är det ett snällt gäng jag cyklar med, ingen försöker rycka, alla vill bara överleva uppför.. Jag ser hur det ökar på i lutningen och tänker bara "oh shit! hur skall detta gå!"... Det gick bra, jag hade ploppat i mig två GT-tabletter och jag kunde öka takten något uppför utan att benet skulle spöka. 

Micke Nord tog i för kung och fosterland uppför Kinnekulle och efter att han passerat mellantiden slog han av för att pusta ut, jag peppade och sa att nu täpper vi luckan framför oss innan det börjar gå utför igen... Micke är en slug räv som kört här förut, så han hade räknat med att komma ikapp i alla fall, men han drog igång maskineriet igen och hakade snabbt på.

I det här loppet blev backen upp för kinnekulle den mest utslagsgivande, vi tappade stora delar av fältet bakom oss och efter ett tag räknade Brögger in oss till 5 SCK:are i en grupp om ca 20 cyklister. Vi har bra förutsättningar. Ut på vida ängarna där det blåser ordentlig kantvind och alla slåss om att hamna i lä. Det görs ett par försök att försöka få igång ett samarbete bland oss som är kvar och det fungerar lite si och så.. Mest si.. och inte så.... så bra.. 

För egen del känns det fortfarande bra, krampen känns det som att jag har kontroll på, jag kan ställa mig och trycka på ut ur kurvorna där det behövs, det kan annars vara ett problem. För att säkra upp lite flyttar jag fram min placering något och lägger mig i mitten av gruppen för att inte sladda för långt bak ut ur kurvorna. 

Vi har ett par SCK:are som tar ett par monsterförningar och pressar upp farten, nu vill man verkligen inte fladdra av. Går upp i spets vid några tillfällen för att känna att jag bidrar även nu senare i loppet. Med dryga två mil kvar går jag in i "tactical mode". Spanar lite på gubbarna runt mig, en kille från ringmuren är med, storväxt, jag lägger mig bakom honom och får lite mer skydd från fartvinden, han ser stark ut. Robert B har trillat ur tävlingsklassen och ligger som ett disellok med dryga milen kvar längst fram och trycker höga watt i hög fart. Nu är det knappt någon från de andra föreningarna som är intresserade av att dra sitt strå, Robban får trycka på ytterligare, jag vill minnas att jag går upp och tar en kortare förning för att se till att kunna glida ner och lägga mig på typ 2:a eller 3:e hjul med några km kvar. 

Inte idag heller har jag någon aning om hur målgången ser ut, jag hade inte haft en tanke på att min myscykling skulle placera mig i den position jag nu var, i full fart kommer vi flygandes mot en stackars funktionär som viftar med ena armen åt ett håll och med en flaga i andra handen åt ett annat håll. Vad menar hon? Skall jag svänga höger åt det håll hon pekar, skall jag svänga vänster åt det håll hon viftar med flaggan? Jag tvekar och slår av på farten lite lite, ser i ögonvrån hur de andra viker mot vänster samtidigt som jag ser de ritade pilarna i marken peka mot vänster. 

Vänster sväng, sedan höger, vi är nu tre stycken som kommer ut på sista raksträckan i bredd där de höll en mycket bättre/rakare linje genom kurvorna och jag fick svänga runt i kurvorna för att komma rätt, kasst helt enkelt. Nu är det bara att släppa loss det som finns kvar, jag ligger runt 2 cykellängder bakom men ser hur jag snabbt närmar mig båda framför mig. Precis innan mållinjen lyckas jag komma upp precis bredvid tvåan och man har ju kollat touren på TV och likt värst sprintkungen pressar jag fram cykeln precis innan målgången och tar ett halvhjul och nyper andra platsen. Ytterligare några dm framför rullade ettan in. 

Strax bakom rullar Brögger in så vi fick ett par fina placeringar av SCK i motionsdelen av Tre Berg...

Även om vi gick in utan någon gemensam "taktik" så tycker jag att vi i SCK höll varandra bra om ryggen under loppet. Det var alltid någon som såg till att vi fanns representerade i täten eller försök till utbrytningar. Det gör att man känner sig mer motiverad... Våra framskjutna placeringar är så klart en kombination av att vi på olika sätt hållit varandra om ryggen och tagit olika roller under loppets utveckling.

Nu tänker säkert någon, Tre Berg motionsloppet är ingen tävling.. Och nä, det är det ju inte, inte på det sättet. Men för oss som legat långt framme och hållit farten uppe, haft tävlingsmoment på olika sett likt vilken tävling som helst, så blir det en "tävling" i motionsgruppen. 


För egen räkning var det jättebra att träna på att hålla bättre placering i klungan, jobba vidare på kurvtagning, lite taktiskt rävspel osv..

Såhär dagen efter rundar jag av veckan med ett par timmar på MTB:n ute i skogen! Sunday is Funday!

För att runda av en riktigt lång berättelse så vill jag återigen skicka tack tack tack till David som fixat och trixat inför resan. Ett stort grattis till Camilla (och MTB-cyklist :) ) som var snabbast av damerna, och sist men inte minst ett stort grattis till alla som lyckades slutföra hela loppet, långt som kort. Jag är säker på att alla övervunnit någon eller några utmaningar denna helg!



Själv förbereder jag mig med lite godisätning inför nästa helg som jag garanterat vet avslutas med sista landsvägsracet, Stockholm Velothon. Dessförinnan blir det kanske Hammarby Hill på MTB och vem vet, kanske premiär i ett CX-race på fredag. Men det är ytterst osäkert :)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar