Ceres Challenge - 55 km längs Sörmnlandesleden

Dags att åter igen besöka Sörmlands skogar genom ett deltagande i Ceres Challenge, ett MTB-lopp på ca 55km, från Stavsjö till Katrineholm.

Med tanke på allt ylande från MTB-cyklister som har åsikter om långlopp som är för otekniska och jag vet inte vad är det förvånande att inte fler hittar ut ur stugorna för att delta Ceres Challenge som ändå måste klassas som en ganska teknisk MTB-tävling.

Tävlingen körs i lag och jag teamade ihop med Ronnie "Rompa" Jansson och vår MTBO-världsmästare i H45, Jonnie Engel. En som är snabb på stigarna, en som leder oss rätt när vi var på fel väg, och jag då... 

Varje lag startar med en minuts mellanrum, desto bättre tid man haft föregående år, desto senare startar man. Dvs, Förra årets team som vann med bl.a. Calle Friberg rullar ut sist.

Jonnie väntar vid busshållplatsen :)

Morgonen började perfekt när låg i sängen och chattade med Ronnie och Jonnie runt 5.10 väntandes på att larmet skulle gå 5.20.. Well, nur var det så att larmet skulle gå 4.20 och Jonnie stod nere vid busshållplatsen och väntade på att jag skulle plocka upp honom. Well, trots att jag var sen i startblocken var vi framme i god tid :)

5+ mil på Sörmlandsleden i ganska mycket bök och stök, tänk er större delar av loppet på Hellas Grön/blåa led. Det gjorde att jag valde Skogstraktorn, Stumpjumpern, med lite grövre däck för att minimera risk för punktering. Roger E som körde i ett annat team med Jens och Taleryd berättade om den punkafest som varit lite längre bak... 

Körde med Camelbak för första gången på länge för att mer obehindrat kunna dricka när jag ville eftersom det var så pass mycket cykling på tekniska stigar som krävde båda händerna på styret.

Första 15 km skulle vara lite knepigare, vi tyckte väl inte det var så svårt som det beskrevs på förmötet men det är såklart kopplat till hur duktig man är som stigcyklist. Sett över hela banan var det några ställen man fick lägga cykeln på axeln och klättra, annars var det bara att trampa och se glad ut. 

Det fanns en "mördarbacke" som var brant med lite grus/sand och sten med några kilometer kvar till mål. Vid backen, precis som vid många andra ställen tidigare på banan, var det publik som hejade på och skapade en stämning för att ge den där extra energin man ibland kan behöva :)

Vinnarna i år igen blev Calle Fribergs gäng på strax över 3 timmar med drygt 30s marginal till 2:an. Vårt team gick i mål som 7:a strax över 3 1/2 timme och hade 4 sekunders marginal till 8:an :)   

Det blev en kanondag med bra väder, trevligt sällskap och hyffsat flyt i cyklingen. För egen del märks det att man inte cyklat så mycket i Hellas osv det senaste året, tekniken är inte riktigt där den borde vara.

Sååååååå... Vill man tävla på en mer teknisk bana som är ganska långt i från vad någon av långloppscupens tävlingar har att erbjuda är detta ett bra tillfälle. Orkar man inte cykla 55km stig finns det ett kortare alternativ! 

Cykelvasan - Wrapup

Det är läge att runda av Cykelvasan och förra veckan för att gå vidare mot nya utmaningar. Jag har smällt årets upplaga av CV som initialt var en besvikelse men med lite perspektiv är jag nöjd. 

Uppladdningen inför årets CV blev både några tuffa intervallpass, måla om fasaden hemma och lite kroppsvård hos "min" naprapat och sportmassör.

Eftersom jag de senaste månaderna mest kört cykling där man ligger och maler kände jag att det var dags att ladda med några VO2max pass... Jag har de senaste månaderna varit lite "bekväm" i träningen och har inte kört så mycket VO2max. 

Fredag 4 Aug: Cykling utomhus, TC 60/120, 22xFTP + 50% Watt. Dvs, 22 stycken 60 sekunders intervaller med 120 sekunder vila emellan. Utgick från för lågt FTP-värde, justerade upp på efterföljande pass eftersom jag klarade för många intervaller... 

Söndag 6 Aug: cykling inomhus på trainer, EB 5x8.  5 st 8 minuters tröskelintervaller... Kvalitén på intervallerna på en trainer är grymt mycket bättre än vad jag lyckas få till utomhus.. Så för ett högeffektivt 60 minuters pass är

Tisdag/Onsdag: Helkroppsträning när jag målar om fasaden på radhuset :) Upp och ner för stege, bära prylar fram och tillbaka osv... 

Onsdag 9 Aug: cykling inomhus på trainer, KI II 6x2. 6 st två minuters intervaller på FTP + 25% watt. Tufft pass... 

Torsdag 10 Aug: Besök hos naprapat och sportmassör för att lösa lite knutar inför helgens tävling.

Middag: Lasagne :)

Fredag 11 Aug: Roligaste cykeldagen på veckan, vi åkte till Trysil och körde ett par gånger utför samt spanade in deras Bike Park.. Epicen var väl inte bästa valet i min vapenarsenal men det var vad jag hade med mig :)

Middag: Lasagne, igen :)

Gameplan: Starta långt fram i startfålla 2, hålla bra tempo upp för första backen, sedan se till att jag kommer in i en bra grupp under de första 15-20 km... Sedan får det bära eller brista.

Lördag 12 Aug... 

6:00 Var det upp och hoppa

7:00 Rulla ner mot starten.

7:30 Framme och vid startfållan och det blir "fail" direkt med min game plan.

Ronnie bodde vid starten och smög upp innan tuppen och la sin cykel längst fram i fålla 2. Lars var nere vid 7 och la den någonstans i mitten. Trötter ramlar ner 45 min innan start och får vackert (och besviken) placera den längst bak i fållan... 

SCK compadres

Game plan fail, får tänka om eftersom det nu säkert är 150-200 pers framför mig som jag helst hade velat ha bakom mig vid starten. Jag bestämmer mig för att gå ännu hårdare i starten för att sedan jaga ikapp Ronnie och Lars så gott jag kan.. 

8.15 går starten... well.. startskottet. Står tillsammans med de andra omkring mig och väntar i 45 sekunder på att få börja rulla.. Sedan rullar vi lagom sakta ut ur starten och in i backen..  Som vanligt en klassisk MTB-uppvärmning genom att köra rakt in i en backe. 

Känner verkligen inte att benen är med, känns inte alls så pigg som jag hade hoppats, massor av cyklister swischar förbi mig och jag tycker det går väldigt långsamt. Det visar sig senare att jag bara körde några sekunder långsammare än förra året... Men benen kändes tunga.

Mina roomies

Sedan blev det dryga 20-25 km tuff jakt på placeringar... Jagade på så gott det gick för att komma längre och längre fram i tävlingen. Till slut tog det stopp, jag såg inte längre någon grupp framför oss att komma ikapp.. 

Efter drygt 60 km började jag få betala priset för den inledande jakten, mindre krampkänning som ligger och lurar och får anpassa fortsatta cyklingen efter det. 

Under stora delar av loppet kör jag med höjdprofilen på min Garmin, det hjälper mig att fatta beslut hur jag skall agera, skall jag ta i lite extra i uppförsbacken, kommer gruppen samlas ihop något för att en backe kommer, går det långt utför osv..

Med 9 km kvar är det en skarpare V-sväng med ett dike på insidan, blir lite trängd vilket gör att jag måste sätta ner foten och krampen hugger till... Tar några sekunder innan jag kan börja trampa igen men allt jag kunde göra var att se gruppen segla vidare framför mig.. Gör ett försök under någon kilometer att komma ikapp, men det är för tufft att ensam jaga ikapp så här sent i tävlingen.. 

Till slut försvinner de ur min syn och jag blir ensam, cyklar på i en 5 km ensam och försöker hålla tempot uppe.. Blir ikappkörd av en grupp med de sista km kvar så jag hakar på dem men har nu konstaterat att mitt tidsmål på under 3 timmar är utom räckhåll. 

Ronnie från Team TCM... 

Det fanns spurtvilliga filurer runt mig som gärna ville spurta om plats 250 så de fick göra det.. Förra årets eufori var utbytt mot en besvikelse på väg in mot mål.. Rullar in i min ensamhet på 3.01.

Med lite perspektiv på det hela är jag missnöjd med tiden men nöjd med hur jag genomförde loppet. Men precis som i långloppscupen är det kanonviktigt var man placerar sig i startfållan, såklart i kombination med att det finns pulver i benen. Jag är helt övertygad om att jag hade kapacitet för att komma ner på runt 2.55 om jag hade kommit med "rätt" gäng tidigt i loppet. 

Jag vet inte vad jag skall tycka om CV.... Är det kul eller inte? Det är nog mer allt runt omkring som gör det roligt, i år kryddade vi resan med Trysil... Nästa år kanske man skulle göra någon mer grej av det hela, köra Rörbäcksnäs och Trysil dagarna innan CV..

Spela pigg...

Jag vet inte exakt när man skall vara nere i startfållan, men uppenbarligen är 7.30 inte den bästa tiden utan snarare 6.00-6.30... Men det känns jäkligt segt.. Ett annat alternativ är såklart att försöka köra upp för första backen minuten snabbare än vad jag någonsin gjort... Det är nog antagligen ännu svårare än att komma en timme tidigare... 

Nu vänder vi blad, om två veckor är det Ceres Challange som jag kör i lag tillsammans med Ronnie och Jonny.... Det ser jag faktiskt fram emot, då blir det lite bök och stök längs Sörmlandsleden.. 

Urban 7 + 1 Summits SXL :)

Känslan som infinner sig när man konstaterar att man tappat alla kreditkort och ID-kort på den tidigare toppen man nu kan stå och se tillbaka på..

Roger Edvinsson m.fl tänkte köra Urban 7 Summits som går ut på att man cyklar runt i Stockholm och upp till toppen av 7 kullar/toppar...  Men skulle starta tidigt, 6.00. Det är som vanligt med cykling, vet inte hur ofta det skall gå igång innan tuppen vaknat.

Hade en plan att möta upp dem halvvägs för att starta senare och köra ett varv men bestämde mig för att gå upp lite efter 4 på morgonen för att sedan åka till Brukets backe ute i Jakobsberg där starten var. Det blev i alla fall 3 1/2 timmes sömn, tjoho!

Den ursprungliga sträckan är ungefär strax över 10 mil och lite mer än 1000 h.m. för att ta sig runt och upp för de 7 olika backarna som är Brukets Backe i Jakan, skidbacken ute på Ekerö, Flottsbro, Högdalen, Hammarbybacken, Haga kullen, ute i Sollentuna och sedan tillbaka till toppen av Brukets Backe.

På vägen mellan Flottsbro och Högdalen kommer ett gäng från landsvägsboysen från SUMO och SCS och passerar oss. Emil har ju för vana att dra iväg sådär äckligt tidigt han också och jag hade en aning om att vi kanske skulle stöta på varandra ute på vägarna... Hetsade ikapp dem ivrigt påhejjad av Roger och surrade lite med Emil....

När vi hade kommit ungefär halvvägs och var uppe på Hammarbybackens topp och jag tog fram kameran för att ta den sedvanliga selfien konstaterade jag att alla mina kreditkort, id-handling och jag vet inte vad var borta och inte längre var där de brukar vara. Det var bara att konstatera att de sannolikt hade ramlat ut på toppen av Högdalstoppen vi varit på innan. Så man stod där uppe på Hammarbytoppen och kunde i alla fall se tillbaka till Högdalen... Ja, det var inte mycket mer att göra än att säga hejdåhejdå till de andra boysen för att cykla tillbaka och upp till Högdaltoppen igen och hoppas grejerna låg kvar på backen.

Väl tillbaka låg allt utspritt på marken.. PUUUUUH!

Tänkte försöka se om det gick att cykla ikapp de andra så det var bara att stå på på väg till de andra kullarna. Jag lyckades inte riktigt komma ikapp de andra som gick "i mål" typ 15-20 min före mig efter att jag cyklat 15 bonuskilometer och tagit mig upp för en bonusbacke :)

Dagen avlöpte ganska dramatiskt.. Det var en av boysen som tydligen krashade ganska rejält på vägen ner från hagatippen... men till slut kunde de maska sig vidare..

För egen del var turen ganska odramatisk.. Jag fick cykla 12 mil och ta mig upp för 7 + 1 kullar.. Blev en staffrunda för mitt slarv helt enkelt..

Slutet gott, allting gott... Blev en bra distansrunda på MTBn... :)

NPW 243
IF 0.81
Rulltid 4:50, total tid 5:35.

RR - Engelbrektsturen

Dags att tugga grus återigen uppe i Norberg.

Efter en tråkpunktering igår lappade jag ihop eländet och hoppades på det bästa... Skönt att ha 15 minuter med bil till starten, kände ingen större stress på morgonen att komma iväg. Tog mig tid att läsa igenom förra årets Race Report och se om jag hittade några kloka visdomsord. 

* Missa inte när de släpper banden mellan startfållorna. I år var det en minut innan start, bättre än 10 minuter som förra året.. Jag var med på den.. Check.

* Plocka placeringar i början innan racet "sätter sig". Eftersom jag hade en bättre placering i starten i år, startfålla två och att jag var på plats när banden släpptes (förra året startfålla 3 och inte beredd :) ).

* Spurten går inte rakt fram när man kommer ut från gruset, man åker runt i ett vänstervarv.. glöm ite det!! :) 

Det var väl vad jag plockade fasta på tillsammans med att jag igår cyklade första 1.5 milen av banans start samt deltar av slutet så hade jag en bra uppfattning om vad som väntade. 

Eftersom Engelbrektsturen inte har en klassisk MTB-start, dvs, man går inte rakt in i en backe, så hann jag ju lugnt och sansat lyfta pulsen till tröskeln på 3 minuter och efter 10 minuter var det lagom att gå på rött en stund och producera mjölksyra. 

Med en sådan "flack" start med ett par kilometers 3-4 meter bred grusväg blir det ett långt långt tåg av cyklister. Vid starten finns det en möjlighet att plocka ganska många genom att cykla på vänster sida uppe på en trottoar.. Inget jag gjorde själv denna gång men det funkade "bra" för de som gjorde det. Kan vara något att tänka på till nästa år om jag är tillbaka..

Framme vid gruvan när första backen upp kommer cyklar jag förbi Per Kumlin, om Ronnie J alltid ser tröttast ut så låter nog Per tröttast av alla när det går uppför, men han är en seg dj*vel... 

Det är lite böljande upp och ner och jag slår följa med ett gäng som håller hyffsad fart. Det finns inget samarbete i gruppen så jag väljer att vara bekväm och hänga på ett tag där bak i sladden.. Men tempot sjunker sakta men säkert och efter ett tag kommer Per K ikapp med något gäng, tydlig signal på att tempot inte är super super... 

Det var väl vid något tillfälle som jag blev lite putt, jag är inte alltid överens om att någon när de vill kan peka med handen och att jag i tävling skall släppa en lucka så att de kan gå in.. Det är en slingrande utförsåkning och jag släpper gärna någon meter i alla fall till framförvarande hjul så man har lite manöverutrymme. Om jag inte vet vad cyklisten har för förmågor, svag, stark, teknisk osv, vill jag inte riskera att bli avhängd pga framförvarande cyklist om man kommer in på en single track eller dylikt.. Såklart har man själv inte problem att vara stoppklossen, men man vill ju gå in på en single track så långt fram som möjligt för att minska risken att bli avhängd... 

Hursom.. Denna herre tyckte jag var en mupp som inte ville släppa in honom, han tyckte inte det spelade någon roll om jag var 5:a eller 6:a i ledet och så kanske det är.. eller så är det skillnaden på flera minuter i sluttid pga det jag beskrev ovan... 

Om jag inte täppt en lucka (cykellängd), fine, mitt kasst och någon kan gå in.. Men är det race och någon kommer bakifrån och sedan anser att man kan trycka sig in för att det är 1 meters utrymme, i race.. Mjä... 

Hursom, sorry om någon blir stött.. Men fram i spets och jobba med buggarna så är du med framme i spetsen sedan när vi roterar... Kompisar kan vi vara före och efter :)

Våra nya förmågor i gruppen går fram och får upp tempot och jag flyttar fram min position för att bidra med lite fart. Vi är väl 4-5 stycken som drar ett långt koppel av MTB-cyklister framåt. 

Som en "frisk fläkt" dyker Tobias Gillberg, Ormsalva, upp och är ganska. Per är nog nere i en downperiod och suger mitt hjul en del, jag känner mig väl inte stekhet för tillfället men Tobias kommer ikapp och drar upp farten så vi klamrar oss fast. 

Vi är några där framme som är villiga att hålla farten uppe genom lite samarbete, Tobias manar på gruppen men inom MTB-cykling, i alla fall lite längre bak där jag befinner mig, är det vanligt att de flesta är nöjda med att någon annan drar längst framme.. Man väntar lixom på att han där framme skall falla ihop vid vägkanten och någon annan ta över för att sedan falla bort.. Det gör ju att farten blir ganska låg istället för att rotera på säg 30-60 sekunders förningar längst fram... 

Det är ett par backar som drar isär gruppen men stora delar återsamlas hela tiden efter 1-2 km...

Efter drygt 4.5 mil känner jag att det drar lite i framsida lår, lite krampsignaler, inte i högform just nu och har inte kört så mycket högintensivt på kanske 2 månader så det är antagligen vad som visar sig.

Per K är som jag skrev tidigare en "seg dj*vel" och ganska aktiv i sin åkning, bidrar och bryggar ibland till framförvarande cyklister, så hans oreanga hjälm är ett bra riktmärke för att jag skall känna att jag inte fallerat totalt...

Med någon mil kvar gör Tobias från Ormsalva och Per ett ryck tillsammans med någon annan tjomme och får en 50-100 meter till oss andra...  Jag satt där och funderade på min kramp och visste inte om jag skulle försöka gå med eller inte...  

Jag fattar väl egentligen beslutet försent men jag bestämmer mig för att försöka jaga ikapp istället för att ligga i kopplet med alla andra... Jag gör ett ryck och trycker på och tar in något på boysen framför mig.. Efter en liten stund kommer en H50-diselmaskin som bara maler och maler och maler, krutgubbe, eller diselgubbe :) Han hade inte så mycket "pang" i benen, men han var seg och stark och bara malde på.. Han tillsammans med en kille från SMACK samt någon annan från H40 kommer ikapp samtidigt som vi närmar oss Per och Tobias... 

I en kurva smäller Tobias kedja och han vrålar av frustration, kliver av cykeln och är på väg att kasta cykeln ut över diket när jag passerar... Förstår honom, hur surt som helst med bara några kilometer kvar...

Jag fattar ett felbeslut och släpper förbi disel-maskinen innan vi kommer ut på ganska flowig stig, jag har inte riktigt pulvret kvar att hålla hjul och tappar väl 20-30 meter, han hinner ikapp någon annan och de försvinner ut i solnedgången tillsammans :) Ok, inte riktigt då men jag tappade dem. 

Med 4-5 kilometer kvar är vi 3 stycken.. Jag, SMACK och en annan H40-kille som jag inte riktigt kan minnas att jag såg så ofta framme i förningarna.. Både han och jag var ganska nöjda över att ligga bakom SMACK-maskinen..  Ok, han har faktiskt ett namn, Allan Persson  i H50, också en kille som bara maler på, bidrog en hel del under tävlingen långt fram.. Hursom, Allan hade kanske inte så mycket att köra för i H50-placeringarna, så han drog fram mig och Erik Wickholm, Ludvika.. Jag och Erik var nog mest intresserade över att vinna över varandra och väntade på spurten... 

Farten är inte så värst hög, kan inte klandra Allan, jag kollar hela tiden bakåt för att se om det kommer några jagandes men ser ingen så långt jag kan se så att farten går ner är okej :)

Hursom, vi kommer ut på asfalten och nu vet jag vad som väntar, avvaktar första 2 kurvorna innan jag drar igång buggarna för den avslutande spurten, i första kurvan går jag förbi, i andra har jag lite för hög fart och får en lite för lång linje, benen talar om att de inte är lika intresserade som jag och det rycker i lårens framsidor, när jag fått sladda mig igenom första kurvan och tappat lite fart dröjer det någon sekund innan benen börjar fungera igen och jag kan gå för den avslutande spurten.. 

När man går på rött i en spurt blir synfältet ganska smalt, men väldigt fokuserat :)  Allan och Erik är inne 1 respektive 2 sekunder efter mig... 

Jag var drygt 3 minuter snabbare i år, i mål på 2.26, det får jag vara nöjd med. Det räckte till en 13:e plats i H40, samma placering förra året om jag minns rätt... vi var 58 som starta i H40... Jag upplever nog att jag var i bättre form förra året och så hade jag några färre hamburgare runt magen. Men jag har en bättre basträning i år, får se om vi kan fila lite på min runda form här under augusti och september :)

Vistelsen i Norberg fick en kanonavslutning då det visade sig att Leo som är med i SCK Masterslag huserar i Norberg och driver Elsa Anderssons Kafé som ligger vid start/mål av Engelbrektsturen. 

Det blev utsatt för en mordbrand och Leo har med frugan ägnat lång tid åt att återuppbygga och få igång kafét igen som nu invigdes återigen i Maj... 

Satt kvar i några timmar och snackade med Leo, Thomas, Bosse Dertell dök upp med sin grabb Dennis (Bosse vann f.ö. H60, grattis!) och Dennis fick bryta. Dennis och jag tampas f.ö. med varandra på en del Strava-segment om topp-placeringar :)

Leo servade med bullar, lite mat och dryck... Jag menar, en kanelbulle är väl aldrig fel efter ett MTB-race?! 

Nää.. Det blev varken sig hamburgare eller lasagne till middag på vägen hem, det blev en Avokado och räk-sallad... Märkligt :) 

Laddar inför Engelbrektsturen!

Inte helt ovanligt när jag kör MTB-tävlingar blir det inte mycket tid över att spana runt lite på naturen man cyklar igenom.... så då är det trevligt att hinna med en liten rekar-runda dagen innan...





Även i år har jag tagit mig upp till Fagersta/Norberg dagen innan tävling och bor på hotell för att få lite livstid... Ruggigt bekvämt att ha 15 minuter upp till starten i morgon med bilen!

Var förbi och hämtade nummerlappar och körde ett par mil på banan för att påminna mig själv om hur den inleds och avslutas...


Snustorrt på spåret så det blir nog lila dammigt som förra året när jag var här...

Snabb bana, första kilometerna kommer gå undan, gäller att avancera lite innan man kommer bort till gruvan och första uppförsåkandet... någonstans där efter tror jag det börjar sätta sig med vilka man kommer cykla med...







Åkte på en punka för första gången i år... Helt oförklarligt, bara rullade lugnt på stigen... tjoff sa det så sprutade det gukka runt cykeln.. gav det någon minut att täppa till innan jag avbröt min tur och tog kortaste vägen tillbaka till start :) Hade taktiskt lämnat pumpen i bilen men ville inte använda slang och patron jag hade med i onödan..

Har lappat däcket på insidan och hoppas på det bästa imorgon.. nu har jag fått min punka och en bra anledning att köpa nytt däck :)







Jag har hittat en backup-cykel om det skulle skita sig i morgon :)

Location:Sans-A-Toutvägen,Fagersta,Sverige

La Marmotte 2017 - En vecka i franska alperna och en purjolök.

En vecka i Franska alperna avslutas med La Marmotte, 175 km och 5000 höjdmeter under en dag.

Förra året var premiär för mig och cykling i bergen, både på MTB och Landsväg. Jag hängde med på La Marmotte lite hastigt och lustigt 2016 och gav mig på de franska alperna med 53/39 fram. Som alla andra sprang jag till affären i Le Bourg d'Osians och köpte en 11-32 kassett.

Ett år senare är jag tillbaka, nu utrustad med ett kompakt 50/34 vevparti fram med samma kassett bak.

------
Den korta berättelsen är:

Man cyklar över ett berg.
Man tar sats över det andra berget..
Slutligen cyklar man upp för ett tredje berg.

Förra året fick jag kämpa med kramp, i år fick jag ingen kramp. Att kunna avlasta benen med kompaktpartiet fram var antagligen främsta anledningen och det spann jag höll min kadens inom var något högre och "smalare" än förra året då jag fick mala lika tungt men långsammare.

Jämfört med en del andra historier stannade jag ingenstans för att spy, gå, vila eller försöka bli av med någon kramp.
----

Vädret under veckan var lite upp och ner men vi lyckades att tajma vädret bra alla dagar tack vare "tysken" (en tysk väder-app). Under veckan pratade vi war-stories från förra året och de som inte kört Marmotte blev oroligare och oroligare om man hade rätt utväxling på cykeln, precis på samma sätt som jag velade förra året innan jag till slut fegade ur? tog förnuftet till fånga? blev det ett par uppgraderingar bland klubbkompisarna.. Till helgen växte sig kön längre och längre utanför lokala butiken med cyklister som såg ut att vilja byta vevparti eller köpa nya kassetter.

David tyckte inte vi skulle cykla så mycket innan Marmotte, vi dödade benen. Men jag tänker att har man väl tagit sig ner till Alperna vill man ju spana på all natur bland bergen, för det gör man kanske lite mindre under själva La Marmotte.

Väl framme på söndagen när Marmotte glider vi "som vanligt" rakt ut från boendet till starten. Väldigt bekvämt att bo så pass nära starten.

Några minuter över 7 rullar vi iväg, tempot är 40-45 kmh, vilket var i linje med förra årets start. Det är ungefär 10 km fram till "dammen", sedan ytterligare 2-3 km innan man kör in i första klättringen, Col Du Glandon, klassad som HC tror jag.

Det är ungefär 3 mil och 1200 h.m. innan man når Col Du Glandon, där emellan har man lite lättare åkning samt lite utför vilket drar ner snittlutningen till 4% för totala sträckan. Ganska tidigt går man in i en 7 km lång klättring med snittlutning på 7%. Som mest är man uppe i runt 14% under de 3 milen men det är inte så fastligt långt man behöver trycka sig uppför med den lutningen.

Förra året cyklade en herre förbi mig under La Marmotte med en purjolök i bakfickan. Det satte ju lite griller i huvudet och jag har av och till under året funderat på varför... Jag har gjort ett mindre försök att hitta ett svar på nätet utan att vara lycksam. Så i år tänkte jag, "Varför inte?"... Martin S hakade på och vi utrustade oss med var sin purjolök i bakfickan tillsammans med allt annat. Att ha en purjolök i bakfickan när man cyklar uppför berg bland tusentals andra cyklister är en ganska bra ice-breaker. 99 av 100 ler (åt idioten), några är nyfikna på varför och den sista av 100 tittar bara på en som man är dum i huvudet. Jag skickade purjon i papperskorgen när jag nått toppen av Glandon :)

För egen del tog det 1 tim och 42 minuter att ta mig upp till toppen i år, "märkligt" nog en minut långsammare än förra året. Det låg väl någonstans i min plan att inte förta mig i första backen utan det finns ett par tusen höjdmeter till om det är så att man är orolig att inte göra av med tillräckligt av energi :)

På toppen pausas tidtagningen inför just denna utförsåkning. Det har tydligen varit några dödsolyckor och för att inte skapa någon tidshets bland åkarna är det ingen tidtagningen i denna utförsåkning. Det gör att man i lugnan ro kan äta lite på toppen, cykla ner, fixa det man vill fixa klart med innan man rullar över linjen där tiden startar igen.

Mellan col du Glandon och nästa klättring mot Telegraph är det runt 2 mil "plattåka" eller lätt motlut :) Här har många taktiken att man skall trampa så lite som möjligt, helst inte alls, helst skall man bli knuffad framåt av andra cyklister så att man kan spara all energi till att cykla uppför när man i princip inte kan få någon hjälp. För egen räkning kändes det precis som förra året lite väl segt att förvänta sig att man bara kan glida två mil. Jag litar tillräckligt mycket på min kapacitet för att inte tycka det är något "dåligt" i att trycka på lite mer dessa två mil.

Jag var väl inte riktigt lika het som Martin Schreiber som var uppe för att rycka och stöta längst fram, mest för att han var frustrerad över att i princip ingen annan ville dra... Så jag lät honom hållas, till slut mattades han av och föll bakåt i gruppen :) Väl framme vid botten till Col du Telegraph, som är en klättring på 12 km med snittlutning på 7%, var det jag Jocke Regeheim. Precis som förra året maskade sig Jocke sakta men säkert meter för meter ifrån mig uppåt.

Likt Chris Froome stirrade jag mest nedåt för att ha koll på effekt och lutning. Jag hade problem med att 25 och 28 klingan funkade bra bak, så det blev ett stort hopp mellan 32 och 23, vilket gjorde att det var svårt att ibland få rätt fart... Jag körde hellre för lätt än för tungt...

Förra året fick jag krampkänningar på vägen upp här, inga problem idag. Bra känsla..

Väl uppe på Col du Telegraph finns ett depåstopp, det kan man hoppa över, bara onödigt att stanna här tycker jag. Det kommer en utförsåkning följt av typ 1-2 km lättare uppför innan en ordentlig depå kommer med käk och dryck. På vägen hit började jag få ont i vänster knä, det störde mig en del och jag funderade på hur det skulle utveckla sig.

Framme vid depån träffade jag Jocke och Karim, båda försvann vidare mot Col du Galibier och en 17km klättring med 7% i snitt.

Nu börjar det kännas att man varit ute i runt 5 timmar, förra året slog krampen till några kilometer efter depåstoppet, kände ingen oro denna gång.. Det är bara att mala på.. Det tar bara tid.. Cyklade ganska tidigt förbi Karim som sa att hans ben var kokta...

Mentalt är kanske denna sträcka som kommer de sista kilometerna mot Col du Galibier tuffast, man är lite halvmör, man hoppas det inte är så långt kvar men slås flera gånger över hur långt fram man ser vägen slingra sig och små myror till cyklister försvinner uppåt. Det vill lixom aldrig ta slut.. Man ser inget slut....

Förra året var vädret för dåligt så man var inte uppe på toppen, i år skulle vi upp till toppen. Jag visste det men ungefär lika besviken kände man sig när det var ett faktum att... ja.. alla cyklar vidare uppåt in i molnen... Den sista kilometern upp mot toppen var riiiiiktigt seg, Dryga 6 minuter i 9% lutning efter 90 minuter uppför innan.. Det vill ju aldrig ta slut.

Väl på toppen var det härliga 4 grader varm och blåsigt. Snabbt på med vind/regnjackan, långa fingervantar, trycka i sig lite käk, för att sedan kasta sig ut för en typ 3 mils lång utförsåkning. Det är fina breda vägar och inte många skarpa svängar så det är en mycket snällare utförsåkning än den som är efter Col du Glandon. Tiden tickar m.a.o. på.... Tacksam över vindjackan och fingervantarna blir i alla fall kylan överkomlig och när man väl kommer ner en bit börjar det bli varmare....

Efter 3 mil följer lite böljande cykling upp och ner. hyffsat åkstarkt gäng blir det ytterligare lite utför innan drygt 5 kilometer fram till botten av alpe d'Heuz klättringen. Karim var ikapp så han måste ha pinnat på bra utför.

Nu är det över 20 grader varmt så det är läge att skicka ben- och armvärmare. Karim har bråttom eftersom han har en timme att ta sig upp för Alpe d'Heuz, 12 km med 9% snittlutning och lite över 1000 höjdmeter för att få sin guldmedalj. Stannar vid sista depån och fixar med kläderna, drar i mig lite energi för att ta mig de sista 12 km till mål.

Nu har man runt 4000 höjdmeter i benen så man är inte skitkaxig. Men jag känner mig stark, kör de första fyra och brantaste böjarna något över min tröskeleffekt.. Cyklar förbi Karim i första kurvan som också kände ett behov av att ta av sig massa varma plagg.

Sakta mals man ner och effekten sjunker sakta.. Eftersom jag har ett sådant hopp i växlarna bak med vad som funkar hittar jag inget riktigt bra läge när det "bara" lutar 6-7% utan väljer fortfarande det lättare alternativet vilket gör att det går lite långsammare.

Sakta men säkert masar man sig uppåt. Det sägs inte många ord nu bland någon av oss cyklister som är på väg uppåt. Det är inte lika vackra vyer att spana ut över under klättringen upp för Alpe d'heuz, så man behöver inte skämmas över att man mest kollar 1 meter framför framhjulet på asfalten.

Nu börjar man cykla förbi andra som stannar med kramp, illamående och gud vet vad.

Så här i efterhand kunde jag ha pressat mig själv hårdare upp för Alp d'Heuz för att fila på tiden.. Säkert en del i de två första klättringarna.. Men jag hade satt som riktmärke att gå in under en officiell tid på 8 timmar, jag ville inte ha kramp och det skulle vara hyffsat behagligt och jag rullade in på 7.58 så jag låg inom marginalen för vad jag ville...

Att växla vevparti från 53/39 till 50/34 var ett bra drag. Tittat på statistik och hade en snittkadens som var 7 högre i år än förra året, hade mycket mindre tid på 60-75 rpm och mer tid runt 75-85... Matchtvikten var nog också 2-3 kg mer i år än förra året.. Gick upp mer än önskvärt när jag var och tävlade i polen på MTBn för några veckor sedan och har inte kommit ner på min "normala" vikt ännu.

Det är en tuff tur för alla oss motionärer, för en del är det bra mycket tuffare än för andra... För många är det en bragd att genomföra La Marmotte oavsett vilken tid man kör runt på...

David S  gav tröttheten ett ansikte när jag på vägen ner stannade för att titta på cyklister på väg upp... Fyfan vad sliten han såg ut.. Noll och ingen energi kvar...

Well, för min del blev det runt 50 mil och 11500 höjdmeter under veckan i Frankrike.. Nu får landsvägshojen vila några dagar och det blir lite MTB-åka av...