Manhattan till Poughkeepsie, New York.

Det blev strax över 16 mil från nedre Manhattan till min destination Poughkeepsie där jag med några kollegor i några dagar skall träffa en av jobbets leverantörer IBM.

Att ta sig igenom Manhattan gick bra, lyckades hitta ut till vattnet och sedan fanns det en bra cykelväg man lätt kunde cruisa i 30-35 kmh.

Manhattan är lång, man får en känsla för det när man cyklar uppåt och ut över floden på George Washington Bridge...

Den rutt jag lagt upp följer cykelväg 9 längs med US 9W med lite avstickare in i olika samhällen. Helt sjukt vilka hus jag sett, det var tävling i störst dörr, vräkigast infart, störst kristallkrona som naturligtvis skulle synas genom stora fönster ovanför entrédörrarna.

Det lugnade ner sig när man kom lite längre ifrån Manhattan, då blev det flera olika konstraster av de olika samhällsskicken här i USA.

Ute på US9W ungefär i ingenmansland kändes det som stod en foodtruck och sålde korv... såklart man bar tvungen att sponsra farbrorn som hade vagnen ståendes där.

Tog en avstickare upp för Bear Mountain, 7km snällare klättring med en snittlutning på ca 5%..

Det var väl inget superväder med 13-14 grader varmt och några droppar regnstänk... men det kunde absolut varit värre!

Vilket landskap som gömmer 6-7 mil utanför storstaden, oändliga vyer med böljande skog....

Det var ett par riktigt bra cykel-partier som dolde sig längs med min planerade rutt... vägen slingrade sig upp och ner längs med berg och skog på ena sidan och floden på andra sidan och det gick att köra på i ganska hög fart!

Bilisterna hade väldigt bra respekt för mig som cyklist, det var inga tokiga omkörningar, de inte en enda tuta, ingen spolarvätska i ansikte osv... Påminde om att cykla i Spanien.

Jag är glad att jag tog mig tiden att cykla upp hit idag. Tack vare cyklingen får man se så mycket man aldrig annars skulle ha sett. För ett par år sedan var jag helt oförståendes till varför man skulle vilja cykla mer än 4-5 mil, att cykla 10 mil? Vem vill göra det? Jag har slutat upp att säga "aldrig" kring olika typer av cykling vid det här laget... :)

Blev en bra dag med runt 6 timmars cykling i lagom tempo. Har fortfarande ont i benen efter krampen som kom i söndagens tävling i Långa Lugnet, det var något som oroade mig inför dagens tur men det gick bra. Jag ville samtidigt pressa på vid en del tillfällen inför det som komma skall, MTB Trophy, ert 4-dagars race i Polen.

Långa Lugnet - Inte så lugnt...

Trötta ben!

Efter lite uppvärmande race under Maj var det dags att ge sig an ett race i årets upplaga av långloppscupen.

Har aldrig kört denna bana förut som inför i år var omgjord till det "bättre", dvs, färre grusvägar och asfalt, mer i skogen. I år drog man även om starten för tävlingsklassen så vi körde upp för skidbacken i starten på grus/sand/gräs istället för tidigare en asfaltsväg vid sidan om.

Normalt brukar jag ta det lite lugnare inför en tävling men inför årets tävlingar har jag kört på lite mer tätt inpå som en förberedelse för kommande Polen-resan då jag skall köra MTB Trophy, ett 4-dagars etapp-lopp. Så inför Långa Lugnet har jag kört de tidigare 3 dagarna, lite tuffare 4-timmars pass i Torsdags följt av lite lättare teknik-pass på fredag och lördag.

Av någon anledning tyckte jag och mina resekamrater Jensa och Roger att vi skulle åka ganska tidigt, så väckarklockan ringde 4.00....

Det var inget dåligt väder vi bjöds på uppe i Falun, 24-25 grader varmt, vindstilla, klarblå himmel.

Jag såg ett minne på Facebook 5 år tillbaks i tiden när jag cyklade i Nevada-öknen, det är ett av de jobbigaste cykel-minnen jag har. Inget kunde väl vara jobbigare än det?

Ovetandes!

Träffade på Ronnie (Rompa) och Rain (från SCK), satt i skuggan och väntade på starten.

Det blev väl ingen kanonuppvärmning, men det var så pass varmt i luften så kroppen var varm men inte igång. Planen var att i hyffsat tempo komma upp för backen, sedan avancera något de första km på lite bredare grus innan man kom in på skogsstigarna.

2 min innan start låg pulsen på 70, med 1 minut till start går den upp till 90 när anspänningen stiger inför start, som det brukar vara... Pang! Start.. Det tar ungefär 90 sekunder innan jag nått min tröskelpuls, pulsen släpar ju alltid så det var m.a.o. tröskeleffekt på pedalerna ungefär från sekund 1..

Jensa och Roger

Som planerat kör jag på hyffsat, hade lite span på Ronnie som låg snett framför men det såg ut som att han var lite låst bland alla cyklister medan jag låg på sidan och kunde trycka på i mitt egna tempo... 4 1/2 minut senare var man äntligen uppe för den där j*vla skitbacken... menar skidbacken..

Hade bra häng på 3:e gruppen tror jag där bl.a. Per Kumlin vevade på, tänkte det var något bra att ta sikte på. Lyckades aldrig riktigt komma ikapp det gänget med de jag åkte med, vi var nästan där men det ville sig inte.


Första varvet på dryga 3 milen gick "ok", värmen drog upp pulsen typ 5-10 slag över det normala men det började kännas. Inför första varvningen cyklar man först upp för en lång backe, inte så ovanligt på detta race, sedan nedför en av deras preppade MTB-banor men sköna kurvor. Påminde lite om när jag cyklade vissa utförslöpor i Hong Kong.

På andra varvet kände jag att det här kommer inte hålla, så jag släppte siktet på Per och de andra och föll något bakåt där vi körde på hyffsat tillsammans.  Pulsen pendlade 5-15 slag över min "vanliga" tröskelpuls, dvs, väldigt ansträngande... Antingen låg man nära rött uppför eller så försökte man återhämta sig på skogsslingorna som var lite med flacka, i utförsåkningarna fick man jobba mycket med överkroppen och armarna som fick ta mycket stryk på långa partier med rötter. Mitt vapen för dagen var XC-raketen (min Epic) som bara har 100mm slag fram, här skulle man kört med Stumpyn som har 140mm, då hade man bara kunnat flyga utför, å andra sidan hade man kanske inte kunnat ta sig uppför med pansarvagnen :)

Nu börjar allt bli ganska suddigt, den där Vegas-cyklingen kanske inte längre är det jobbigaste jag gjort.. Tekniken i utförsåkningen brister något när tröttheten satte in, efter typ 45 km med 17 km börjar jag känna av lite krampkänningar. Nu handlar det mer om att överleva än placeringar.

På 3:e varvet är vätskan slut så jag stannar och fyller på eftersom jag hamnat på mellis mellan andra cyklister..  Garmin berättade glatt att jag hade cyklat 700 höjdmeter när jag gick in på 3:e och sista loopen, det betyder 300 höjdmeter till. Det kändes inte lika roligt. FYYYY FAAAAAAN!

Nu var det typ "mördarbacken", starten var som en bris i sommaren, nu var det en lång seg sträcka med krampkänningar i höftböjaren, framsida lår och vänster baksida.

Fyyyyyy Faaaaaaan!

Jag har inte tänkt så mycket på det inför Långa Lugnet, så jag körde med min standard-klinga fram, 36T. Det var väl så här med facit i hand inte det bästa valet. Skulle nog gått ner på 34 eller 32 för att spara benen. Det jag inte kunde trycka på flacka sträckor hade jag antagligen fått tillbaka i form av att jag inte totaldött på sista loopen.

FY FAAAN!!!

Känslan av att titta en meter framför framhjulet när man försöker överleva en klättring för att hoppas skiten snart är slut när man sedan ser hur den där jävla backen bara fortsätter.. Svårt att förklara vad man tänker.. Man tar ett djupt andetag, funderar på vad man håller på med en kort sekund, sedan fortsätter man trampa igenom krampen som nu gör sitt... Jag är tacksam för att jag numera sällan får kramp på tävlingarna, idag var ett undantag men en påminnelse om att man tydligen behöver träna hårdare! :)

FYY FAAAAN!

Har fortfarande inte nått toppen på klättringen, jag faller som ett bojsänke och blir förbicyklad så det står härliga till. Placering känns mindre viktigt, överleva och nå toppen för de sista utförskörningarna var målsättningarna.

Förra året tränade jag mer överkropp, mycket kettlebells, det känns som att den träningen gjorde mycket nytta över överkropp och underarmar, så här trött i överkroppen har jag inte varit förut.

Man började känna en form av kramp i underarmarna på väg ner för sista gången längs flowiga byggda MTB-banor. Hittade inget bra flyt, bromsade mig igenom en hel del.. men jag tänkte att blir det en trixig situation kommer jag inte orka hantera den säkert...

In på målområdet i världens längsta "upplopp", det tog aldrig slut. Cyklade i någon snitslad bana fram och tillbaka, upp och ner, hit och dit. Man ville ju lixom bara att det skulle ta slut...

Nåja, i mål kom jag på typ 2.59... Det var väl inte vad jag tänkt mig, hade väl siktat på att vara 10-15 minuter snabbare.. Men idag fanns inte riktigt orken och benen där, det går inte alltid att leverera "på topp".









Strax efter rullade Ronnie i mål på typ 3.01.. Det var väl dagens behållning... I övrigt var väl placeringen inte mycket att hurra över idag...

Roger med ett litet köttsår :(

Jensa fick bryta pga att magen rasade, Roger bröt även han efter att ha kraschat och växlarna funkade skit efter det.

Väl hemma har jag packat för en arbetsresa till New York. Plockar med mig landsvägshojjen för att i alla fall få lite träning nästa vecka, om två veckor får jag ta revansch på mig själv när Lida Loop är, sedan drar jag, Roger och Jensa till Polen för MTB Trophy. Mer om det framöver!

Uppsalaklassikern - Landsväg + MTB under två dagar

Nu får ni allt vrida lite på bilden för det lutar faktiskt mer än vad det ser ut här :)

I år tänkte jag att det var läge att testa vad som kallades Uppsalaklassikern, där man kör 164 km landsväg på lördagen och drygt 50 km MTB på söndagen. En målsättning var att sätta en bra totaltid för de båda loppen och se hur långt det räcker i den totalen...

Kom hem i fredags kväll efter en kortare sväng utomlands, temperaturen sjönk en sådär 20 grader men lördagens väder var helt okej för en sväng på vägarna runt Uppsala. Bara packa upp och montera cykeln och gå och lägga sig... Upp 5 på lördagsmorgonen för start 8....

Först lite landsväg från lördagen...

Det var ett stort gäng från SCK som skulle runt på landsvägarna, det passade mig ganska bra, tänkte ligga bak i caféet och ta det lugnt. Men det kändes som att jag tog vind hela tiden där vindvimpeln/grindvakten Cissi fladdrade fram och tillbaka för att ligga i lä :) Jag tänkte att det var schysst att hjälpa henne så jag tog sidvinden när det kom från min sida, när det kom från andra sidan flyttade hon ut mig så att jag fick ta vind framifrån.. 

Det kändes som att hälften av alla som körde i gruppen antingen fallit bort eller gått ner i caféet efter 10 mil så jag tänkte det var lika bra att gå upp och vila lite :) Det var mer bekvämt att gå upp i rotation än att ligga bak i caféet idag. Jag drack ungefär 0.8 liter och hade en snittpuls under min fatmax (anaeroba tröskel) och vi körde 164 km på 4.09 med ett snitt lite över 40 kmh. Bra träning för de i klubben som skall köra VR Sub 8. 

Passade på att ta en massage som erbjöds efter målgången för att få ut lite skit ur benen...

Sedan lite om MTB racet på Söndagen..

Efter Landsvägsloppet var det bara att ladda om... Det gör man som ni redan vet bäst med en hamburgare, så även denna dag :) 

Fick sovmorgon jämfört med lördagen, kunde gå upp 6 istället för 5... Vädret på söndagen var såklart sämre än förra året, men det var typ 3-4 gånger varmare än förra året. Istället för 2-3 grader förra året var det 8-9 grader... och såklart lätt regn. 

Med det stora antalet anmälda hade man i år flyttat starten ut på en äng bland lite träd strategiskt placerade framför startfältet :) 

Ställde mig på en bra plats precis bakom topp-seedade åkarna med en klassisk MTB-uppvärmning i benen, dvs ingen. 

Masterstarten gick och det var lite zick zack förbi träden fram till en 140 grader sväng ut på en smal väg, jag var lite avvaktande i starten och sjönk bak lite i startfältet, jag tar inga onödiga risker och har med tiden lärt mig att jag tar mig förbi många av dessa några kilometer in i tävlingen. 

Det tar inte lång tid innan gruppen kommer in på ett Single track och man är chanslös att köra om utan att man ligger där man ligger, Jörgen (han på bilden högst upp jag vinkar bakom), ropar uppmuntrande när vi passerar varandra åt varsitt håll.. Jag har för tillfället tagit rygg på svenska mästarinnan i MTB.

MTB-banan är ganska kuperad och till skillnad från t.ex. Lidingöloppet är det mycket upp och ner i mer teknisk terräng. En ganska rolig bana men också ganska jobbig. 

Efter någon mil vid en lite längre teknisk stigning passerar jag en flämtandes Per Kumlin (alltid hög puls uppåt :) ) och har hamnat lite på efterkälken i 3-4 grupp. 

Vi är några stycken som hittar ett samarbete och lyckas tillsammans köra på ganska bra för att efter ytterligare någon mil komma ikapp framförvarande gäng efter att en SCK-åkare som inte har sin starka sida i den tekniska terrängen dragit ner farten på den grupp han har bakom sig.. Bara att tacka och ta emot :) 

Är i kapp Jonny Engel från Tyresö som jag innan start tyckte jag skulle ta rygg på.. Vi är väl för dagen ungefär lika pigga/sega så det funkar ganska bra. Efter en backe tappar vi gruppen framför oss och det är jag, Jonny och en 3:e kille kvar.. Vi kör på ett bra tag ensamma med samarbetar ändå hyffsat bra.. Det är ganska tacksamt att åka bakom Jonny i terrängen eftersom han har ett bra spårval, bara att glida med helt enkelt :) 

Vi tappar lite luft efter ett tag och med typ 2 mil kvar kommer Bröderna Mårds Body-double Look-alike vispandes i ett bra tempo och gav ny energi till oss. Hans är ju också en gammal räv i sammanhanget och det är ganska tacksamt att följa hans linje precis som Jonnys i terrängen... Vi lyckas till slut jobba in avståndet till en grupp och precis innan det blir långt tekniskt uppför glider Look-a-like och jag upp längst fram, sedan är det segt uppför, snabbt utför och sedan där där ski(t)dbacken upp. Vid båda försöken funkar varken sig grepp (kör med Thunder Burt bak) eller teknik så en bit upp i baken blir det till att knuffa cykeln till toppen. 

På vägen upp tappar vi återigen ett gäng åkare som drar iväg men jag, Jonny, Mård Look-alike och någon annan spillevink slår följe. Mot slutet släpper Look-alike oss i en uppförsbacke, tror vi är 3 stycken som kör ikapp 5-6 åkare framför oss med 2-3 km kvar till mål... 

Väl vid slottsbacken är jag ganska nöjd med dagen och bryr mig inte om att spurta uppför för att komma på plats vad vet jag.. rätt eller fel.. det kändes bra ändå, låg på under 2 timmar och benen kändes inte fasansfullt slutkörda. Men ok.. så här i efterhand borde jag nog pina mig lite sista metrarna.. Mentalt viktigt... Skall köra ett par träningspass med det i fokus, finns några elaka alternativ från Aktivitus som jag kört tidigare... 

Hur det gått i totalen vet jag inte, jag hoppas det gått bra... Det visar väl sig imorgon hoppas jag.... 

Nu tar vi nya tag, nästa helg är tävlingsfri.. Då skall jag upp med ett gäng boys och latja lite MTB i skogarna i Nora(?). Planen är att nästa tävling blir i Falun, Långa Lugnet... Det börjar ju i klassisk MTB-manér med att man direkt efter start drar rakt upp för en skidbacke eller något sådant.. 

Pico de Veleta

Efter årets tävlingspremiär på MTB ute på Lidingö under lördagen packade jag sedan ihop mitt pick och pack för att åka ner till Malaga där jag kombinerar cykling och arbete under ett par dagar.

Lidingöloppet fick bli godkänt, tyvärr fick jag vika mig efter 2 mil med den grupp jag körde med som gick in på mellan 2.12-2.17.... Jag masade i mål på 2.20 som var 5 min snabbare än förra året. Var tvungen att sänka pulsen 1-2 slag kände jag... rätt eller fel, så fick det bli.

Sedan drog jag ner till Malaga och gav benen ytterligare massage i form 7-8 mils turer i bergen både på Söndag och Måndag. Måndagen hade jag egentligen tänkt åka till Granada för cykla upp för Veleta men den spontanaren felade så lite mer planering med hyrbil osv inför tisdagen..

Hade kollat på Strava och sett att det i alla fall är några "lyckliga" som tagit sig hela vägen upp så det var inte omöjligt.. Men det var en chansning eftersom snön på toppen försvinner någon gång i Maj. Slutet av Maj början av Juni skall vara ett "bra" tillfälle, inte för varmt, och snön skall vara borta.

Laddar med en bra lunch, coca cola och en sådan choklad crossiant (eller hur man nu stavar :) ) innan jag sätter mig på cykeln för att påbörja färden uppåt. Mina klubbkamrater Joakim Regenheim och Robert Barkensjö gjorde förra sommaren turen på dryga 3 timmar upp så det fick bli riktmärket.

Att trampa 3 timmar i sträck var jag inte orolig över, har jag suttit 3-4 timmar någon gång i veckan under vintern på trainern hemma och kört utan en mikrovila (sluta trampa) med konstant last runt fat max tröskeln skall nog detta gå bra... Lite strul med tekniken gör att min watt-mätare inte fungerar som önskat men jag kunde i alla fall förhålla mig till ett värde i relation till min puls, det fick bli utgångsläget.

Det går väl inte att skriva så mycket om resan uppför, det tar helt enkelt tid att trampa :) Jag spelade in några videoklipp på vägen upp, jag man bäst utläser tankarna, hur man mår, väder och vind genom dem... Om inte annat är det svårt att förmedla utsikten från toppen så sista klippet från toppen är alltid värt att titta på för att se vad som väntar när just tagit dig hela vägen upp! :)

Det mest "spännande" på vägen upp var en Porsche som hade tävling utför, hörde hur det tjöt om däcken när den var på väg nedför berget innan de passerade mig. Har kört bil på bana i för länge sedan, den karaktäristiska doften från varma bromsar/belägg när han blåste förbi gjorde sig påmind.. Han var vänlig att sakta in ordentlig medan han passerade för att sedan blåsa på igen...

På 2500 meters höjd började kroppen reagera på kolhydrater på ett sett den tidigare inte gjort... Efter att jag drack eller tog en gel blev man vimmelkantig i typ 15-30 sekunder, en intressant upplevelse... Höll mig mitt på vägen så jag hade lite rörelsemån.. Och det gick ju inte i några astronomiska hastigheter så det var ingen fara på taket.

Vägunderlaget blir sämre och sämre, på slutet är det trasig asfalt, grus, sand, mer grus, gropigt.. sedan tog vägen slut och det var snö en bit.. fick klättra igenom snön för att sedan hanka mig fram på grus och sand igen... Lägg därpå en blåst som heter duga, lika trevligt att ha den i ryggen, lika otrevligt var det att få den i ansikten när man slingrade sig uppför vägen mot toppen de sista kilometerna.

Klädmässigt funkade det att köra kort/kort på vägen upp, på vägen ner vindväst och armvärmare...

Min Venge var väl kanske inte det bästa vapnet för den sista kilometern, men när man är så nära var det bara att fortsätta... Till slut var det bara att ta cykeln på ryggen och klättra över sista snön upp på berget för att nå toppen, man var inte skitpigg och skorna var väl inte direkt mina trekking skor...

Well, på toppen var det bara att hålla i sig någorlunda :) Jädrans vad det blåste, funderade ett tag på om cykeln skulle blåsa iväg.. Vad skulle jag säga till försäkringsbolaget då? Bjöd en liten publik på en livestream för att sedan påbörja färden nedåt igen.

Hur snabbt eller långsamt tog det uppför då? 2tim 45 min, så med tanke på vad jag hade i benen sedan tidigare var det väl inget att skämmas över. Visserligen kände jag mig som en elefant när jag blev omcyklad av någon rackare på typ 3000 meters höjd på väg mot toppen...

Men men... jag tog mig hela vägen upp!