söndag 5 maj 2019

Lidingöloppet 2019


Foto: Pål Stålnacke
Plingelingelinge , tåget går uti vida världen den som femtio öre har får följa med på färden!

Vi tävlingscyklister tillhör antagligen toppskicktet i världen när det gäller att komma med ursäkter med varför det gick som det gick, man hade en snorkråka stor som en elefant i näsan, sov dåligt, rest i tjänsten, åt för lite, frös om fötterna, varit sjuk, är sjuk, är lite sjuk, Vi kan säkert ägna lite mer tid åt alla ursäkter vi kan komma på...! :)

Så jag skriver att det gick kanon! Första 30-40 min var ett enda stort lidande, precis som cykling i tävlingssammanhang skall vara! Jag var klen, svag och dålig! Det var verkligen kanon att rulla lite pliktskyldigt fram och tillbaka i 2 minuter för att olja knäna i kylan. Kroppen var verkligen förberedd för en klassisk MTB-start.

Per är ganska nöjd...

Lasse "Rosebuddy" Rosenkrantz dök upp efter några kilometer, vi tittade båda på varandra energilöst och funderade på varför det var så här idag. Efter ytterligare en stund dök Jens Germundsjö upp och peppade mig.. "Va, är du här? Jag trodde du var låååångt där framme!". Tack, det värmde, det var vad man behövde höra idag.

I första discobacken stod #fikaligan med Anders Flodström och hejade! Jag ville verkligen bara lägga cykeln åt sidan och ansluta till dem och heja på alla andra som kom.. Äta bullar.. dricka läsk...

Men ok, det var dags att vända denna pannkaksplatta inledning, jag tänkte för mig själv att det här är för dåligt, detta duger inte.

Snack med vinnar-Emmy efter målgång
Efter att dieseln blivit uppvärmd (hade glömt starta värmaren innan start) blev det bättre. Jens som peppade (erhm) mig tidigare tyckte jag skulle köra i jämnt gubbtempo, inga onödiga ryck eller igångdrag. Ok, självklart, bra träning, med dieseln igång var det bara att lägga sig lagom nivå men i backarna för att möra upp omgivningen lite behöll jag farten, det var några som föll bort med tiden, bl.a. Jens..

Jag hade ständigt ett koppel med glada cyklister som jag hjälpte runt Sifferisland. Kul att stå till tjänst!

Hade en tapper och stark vapendragare med skevt bakhjul som avlastade då och då, han hade bra pangben men han var lite orolig för sitt bakhjul, jag med.. Jag tänkte att det är nog bättre att vara framför än bakom om det hjulet går sönder.

Det enda jag tänkte var att om jag dragit de här rackarna bakom mig stora delar av tävlingen skall ingen av dem i alla fall få gå före i mål... det gjorde de inte heller.. Skevhjulet var min hjälte och vi drog från de andra..

Med någon km kvar är vi ikapp Fredrik från Team TCM och Per Kumlin (MTB Täby) som mer eller mindre står stilla. Var det katt och råtta lek? Vad gör de? För att få lite liv i luckan skriker jag på dem att nu jävlar tar jag dem... så bjöd vi publiken på en spurtstrid om plats ingenaning.. Jag avslutade ungefär som jag började, klent och långsamt? Äh, kom på ytterkanten i kurvan och det blev för långt att cykla i spurten. Fredrik på innerspåret tog hem striden om plats "ingenaning", Per blev två och jag tre. Viktigast av allt, mina kafékompisar jag drog runt stora delar kom i mål bakom mig.

Som ego-boost ligger jag total topp 10 på avslutande km i Lidingöloppet och 3e tid i år (I love Strava :) )

Så, förutom att allt var skit och pina i början är jag fortsatt stark längre in i tävlingen, bra.. förra året var jag en maj-blomma som blommade ut i Maj och vissnade i Juni.. I år vill jag bli en sommarblomma som blommar länge 🙂

Emmy som jag skall köra Swiss Epic med tog hem segern på damsidan, vinst 2 år i rad. Känn inte pressen Max..
3: Jessica Clarén, 1: Emmy Thelberg, 2: Jennie Stenerhag

Kudos till Pål Stålbacke för bilder samt min bästa supporter "Mamma Marianne" som tog spurtbilden!

// Poeten Max

onsdag 1 maj 2019

Andalucia Bike Race

Hur förbereder man sig för en sex dagar lång tävling? De polska tävlingen, MTB Trophy, som är det enda stage-race jag sedan tidigare har erfarenhet från har varit 3 och 4 dagar. Vad siktar man på i träningsväg? Vad gör man på plats under tävlingen?

Att köra närmare en vecka ganska hårt har jag erfarenhet av från tidigare år när jag varit i Spanien med Stockholm CK, så det var aldrig riktigt ett orosmoment, men hur tar man sig bäst vidare från ett sådant äventyr och tar med sig det in i fortsatta säsongen?


Träning inför ABR

Att köra 6 dagar tävling innebär en ganska hög stress på kroppen, för att inte "gräva ett för djupt hål" måste man komma upp i en ganska hög veckodos när det gäller träning/cykling inför tävlingen. I mitt fall satte jag igång lite senare än planerat med kontinuerlig träning, mitten av Februari, med två månader att träna ordentligt inför ABR.

För mig funkar det att lägga mycket tid på trainern, för min del blir det effektivt och jag kan hålla struktur i träningen på ett bra sätt. Till skillnad från förra året när det som längst blev 2h pass under denna period la jag även in minst ett 3h pass / veckan plus att jag när tillfälle gavs förlängde de planerade pass jag hade.



Att lägga så mycket tid på trainern är inget som passar för alla, den bästa träningen är den träning som är strukturerad och pågår under en längre tid. Man får försöka hitta det som passar, för egen del blev det många tidiga pass, upp kl 5.00, 90 min pass startar 5.15, klar 6.45, på bussen på väg till jobbet 7.30.

För att komma ut någorlunda på andra sidan från en veckas tävling (eller träningsläger) har jag i år haft som riktmärke att tiden för tävlingen blir upp till 200% i tid  och/eller att TSS (Training Stress Score) blir någonstans runt 150% av mina "normala" träningsveckor. Veckan innan tävlingen drog jag ner träningstiden men behöll intensiteten i passen.

Med all träning gäller det även att ha lite koll på formen och träningsbelastningen över tid. Tittar man lite närmare och har lite "fantasi" kan man se 3 stycken block, 3 veckor mer träning, en vecka lättare träning, sedan lite finlir på slutet inför ABR där jag ville komma lite mer utvilad än vanligt eftersom jag visste att det blir många, långa och hårda dagar. Under ABR blir det en djupdykning med all belastning.



Av det var något som "oroade" var senast jag cyklade utomhus var när jag var på min resa till Hong Kong i November förra året. Jag hann med 2 stycken lite längre pass 2 veckor innan ABR där jag kände lite på stigarna runt omkring här i Stockholmsområdet. Tekniken kändes relativt bra även om det inte var race-fart.

Veckan i Spanien

Jag åkte tillsammans med Emmy fråm Team TCM. Emmy var där i hopp om att skramla ihop UCI-poäng och någon/några pallplatser i kombination med träning. För egen del var det träning som var fokus för veckan. Det gav också oss en möjlighet att se om vi överlevde en vecka tillsammans utan att strypa varandra inför Swiss Epic vi skall köra som mixlag i Augusti :) 

Boende var några nätter på hotell i Linares följt av en lägenhet i Cordoba. 


Med så många dagars tävling tänkte jag att utöver den träning man lagt ner inför tävlingen var det även avgörande med kost och sömn under veckan. Jämfört med Polen var det ganska "snälla" dagar, det var inte så många höjdmeter, något över 8000 h.m. på 6 dagar jämfört med Polen som är 10-11000 h.m. på 4 dagar. Så bara där har man ett mentalt övertag över sig själv.




En typisk dag när tävlingen väl startade såg ut så här:

Gå upp och äta frukost. 
Ta sig till starten.
Lätt uppvärmning.
Energi strax innan start.
Tävla... 
Efter målgång trycka i sig kolhydrater och protein.
Tvätta cykeln.
Ta sig hem.
Duscha.
Äta något mindre/lättare... 
Tvätta tävlingskläder
Äta middag.
Fixa cykeln om det var något som behövdes fixas...
Äta kvällmål
Förbereda kläder, sportdryck osv inför morgondagens tävling. 
Äta igen? 
Sova..

Repeat.









På detta var det en del bilkörandes när vi flyttade mellan städer och bytte boenden. 

Dagarna blev ganska inrutade och det var bara att anpassa sig. Men jag håller med Alexander Lapanje som sa något i stil med att när man väl passerat dag 3-4 blir man inte mycket tröttare eller svårare.



Tävlingen då?

Hur förklarar man denna tävling för någon på ett bra sätt? Tänk Er att köra 6 svenska långlopp 6 dagar i rad, fast fler höjdmeter, längre och svårare utförsåkningar.. Så det kanske inte är så likt de svenska långloppen trots allt? :) 


Första dagen kör startar man i så kallad jaktstart. Min strategi var att ta det någorlunda "piano" eftersom det var många fler dagar i tävlingen. Under de senaste dryga 5 månaderna har jag 3 tillfällen på MTBn utomhus så jag ville även känna lite på tekniken i utförsåkningarna.


Resultatet i jaktstarten användes sedan för seedning in i startfållor för de kommande tävlingar. Fålla 1 och 2 var vikta till de åkare som deltog i elit-klasserna för dam och herr. I gubbklassen H40 var vi runt 200 åkare, största klassen i tävlingen. Totalt var det något över 700 som körde om jag minns rätt.

Det hade regnat, det var runt 10 grader varmt, och det skulle regna lite mer när vi väl körde. Vinnarväder helt enkelt :)

Jag kvalificerade mig till startfålla 4, dvs, startfålla 2 för oss "dödliga" icke elit-raketer som automatiskt hamnade i fålla 1 (herr) eller 2 (dam).


Däremot tog det 2 dagar innan jag förstod vad som sedan hände varje morgon. Det var upprop vid startfållan med ens startnummer. Inte som i Sverige, köar man tidigt ställer man sig långt fram, utan man ropades upp. Problemet var att jag inte kan Spanska och förstod inte riktigt vad som försegick i början. Så jag hamnade alltid längst bak i startledet. När jag sedan förstod vad som hände försökte jag ta hjälp av Spanjorer runt omkring mig.. Men det gick sådär.. Först sista dagen fick jag hjälp av en åkare när mitt nummer ropades upp.


De 2-3 sista dagarna startade på ett sett som passade mig lite bättre då det fanns större möjligheter för mig att avancera något. Jag har ingen annan än mig själv att skylla, får lära mig spanska och bli lite starkare/snabbare så är problemet "löst"!? :)

Jag är lite besviken över placeringen som var någonstans runt 65 i H40, men jag var nöjd med min egna prestation sett över alla dagar.


Det var någon dag då jag hade en dipp och det var lite energilöst, men alla dagar gör jag starka avslutningar alternativt att jag kört relativt hårt sett över hela dagen. Jag tappade en del placeringar de inledande dagarna pga hur starten var, efter det började jag köra upp mig men det var 1-2 dagar då jag tappade hjälplöst mycket tid då det var gå fart på stigarna och en lång ringlande orm av cyklister långt långt framåt.

Ser ni Emmy? Vänster nedre hörn, rosa skylt.

Jag blev en erfarenhet rikare, jag fick lära mig den hårda vägen hur starten gick till, här finns det tid och placeringar att vinna om jag kör igen.









Banorna då?

Det var en hel del fina vyer utöver de spanska oliv-fälten, det var en del knixiga utförsåkningar på smala stigar. Någon dag körde man länge utför bland mycket bergshällar/stenar, lite likt grön/blåa hellas när man kör uppe på bergshällarna. Det var väl i princip bara någon av dagarna som jag tyckte banan var lite.. sådär.. fråga mig inte vilken.. det minns jag inte, men på totalen var det massor av kul MTB!


Det var väl bara en dag, den längsta dagen, den del de kallade "queen-stage", den tuffaste dagen. Då var jag inte så lycklig. På något sätt hade min framdämpare fastnat i "låst" läge och jag hade ingen möjlighet att justera så att dämparen tog upp stötarna. Arrangören tyckte det var kul att lägga några kilometer av bansträckningen på en nedlagd banvall med sprängsten och stockar varje meter. Det var milt sagt... jobbigt.. att kämpa "mot" varje sten och stock.


Jag fick ingen hjälp av dämparen och hela tiden fick jag ta stryk i överkroppen. Efter någon kilometer fick jag ett vansinnesutbrott, bara stannade och skrek i frustration. Just där och då var jag inte så väldans nöjd över tillvaron. Det fanns heller ingen väg runt det, ingen sida att cykla på där det var lite lättare. Fyyyyy fan! Tyvärr hjälpte det inte speciellt mycket, dämparen var lika låst, stenarna och stockarna låg kvar, ingen aning hur långt jag hade kvar på denna del av banan. Jag samlade mig snabbt och det fanns bara en väg och det var framåt! Det var rejält slitigt och det fanns ingen glädje i den delen av cyklingen.

På kvällen hemma i lägenheten fick jag ordning på dämparen och sista dagen blev något mer behaglig för armar, axlar och rygg :)

Såklart lite glad att efter 6 dagar vara klar med detta. 

I totalen slutade Emmy på en 4:e plats, Sandra Backman blev 5:a. Norge, Spanien, Danmark, Sverige, Sverige. Mycket nordiskt på pallen!

Cykelutrustning

Specialized Epic S-Works, Fast Track Grid 2.1" bak, Fast Track Grid 2.3" fram.



USWE 2liter på ryggen samt 1-2 flaskor. Inga stop på några depåer under tävlingsdagarna.

34T klinga fram första 2 dagarna, växlade sedan till 32T klinga de resterande dagarna som hade fler branta klättringar. Bra val!

Antagligen lite för högt tryck i däcken, närmare 2 bar med Stans race-vätska.

Bromsklossar (organiska) var helt slut efter 3 dagar. Slets väldigt hårt pga att det var blött de dagarna. Bytte till nya som klarade sig mycket bättre de resterande 3 dagarna.





Knyta ihop säcken...

Har du möjlighet, åk hit och delta! Speciellt om tävlingen går i April och inte som tidigare år, i Februari när vädret är.. mindre stabilt :) Det är en relativt billig tävling att delta i. Jag tror allt som allt landade mina kostnader runt 10 000 SEK för resa, boende, hyrbil mat och tävling.

Nu närmast väntar Lidingöloppet på Lördag, vi får se hur det går. Kroppen är lite upp och ner dag för dag pga känslighet mot pollen, det brukar vara samma visa varje vår men vid allergitest hade jag ingen allergi.