söndag 11 september 2016

RR: Stockolm Velothon

Framåt!
Cirkeln är sluten, ett år har gått med landsvägscykel i ägo. Min nuvarande racer köpte jag dagen före förra årets Velothon, den har funkat bra hela året så den fick rulla idag också :)

Som vanligt med dessa landsvägslopp skall man upp och väcka tuppen, klockan stod på 5.35. Upp, käka gröt, macka, ägg osv. Det gamla vanliga helt enkelt.

Crippa rullade in som 17e man, en jävel på att
navigera sig fram i klungorna och bra pulver på slutet!
På plats drar Crippa dagens game plan.. Vilka vi lär ha i eventuella utbrytningar, vem vi skall ha koll på i klungan och så gott vi kan dra fram i spurten på slutet. Danne skall ligga i klungan och få hjälp av oss andra. Amir, Penton osv är med på eventuella utbrytningar..

Ner till startfållan på plats längst fram, well, tills att Team Skoda klev in men det är skit samma, vi har 16 mil att köra om saken :)

Pacecar ut ur stan, tydligen blev det någon mindre incident/crasch inne i Söderledstunneln, och det var bara början... För crasher blev det... många... tyvärr...

Efter att pacecaren äntligen rullade iväg fick vi lite fart på gruppen och många var ivriga att positionera sig, tog det hyffsat varsamt, hålla lite avstånd utan att tappa för mycket mark... Faller man för långt bak blir det mycket bök och stök...

Efter att vi passerat Hellas och är på väg in i Älta kommer första stora kraschen i en rondell, som tur var låg jag på motsatta sidan i rondellen och jag hör ljudet av hård plast som går sönder och folk som går i backen snett bakom mig.

Vägen genom Älta är ganska bökig, smalnar av ofta, rondeller osv, det är lätt att det blir tillbud helt enkelt.

Jodå, idag gick Jonas B i mål utan incidenter!

Passerar Tyresö där A1 och A2 (Anton och Anette) står och är supporters! Alltid trevligt med lite uppmuntrande tillrop.. Strax efter står Jonas R och spanar in när vi susar förbi... För susar gör det... Ljudet av mestadels karbonhjul, vissa låter mer än andra, i fyra timmar.. Det dova brummandet... Vissa har ett mer karaktäristiskt ljud än andra, man lär sig att känna igen de cyklisterna.

I Vendelsö är nästa krasch strax bakom mig (igen) och jag börjar känna ett större behov av att glida upp något i klungan för att minska risken att något eländigt skall hända.

Det flyter på ganska bra och jag studsar lite upp och ner i klungan men är relativt nöjd med tillvaron. Håller koll på Danne som är tryggheten själv i röran.

Emmy, snabbaste tjejen för dagen!

I en utförsåkning med en ganska skarp kurva har en av våra tjejer gått i backen och det såg lite otäckt ut, eftersom det går så snabbt när man passerar blev min bild något av en upprepning av damernas OS-race med den otäcka olyckan som var i slutet i en utförsåkning... Han precis se att en av våra i laget stannade upp. Det gick i slutändan bra, lite skrubbsår och hon rullade i mål senare...

Klungan känns oändligt stor och det känns som att vi inte blir av med några över huvud taget.. De utbrytningar som blir av tar klungan in på efter en stund och det är inte mycket till backar på väg ner till Nynäs för att sortera ut gruppen något..

Jocke och Peter.. Men så pigg såg inte Jocke ut
uppför broarna på slutet :)

En bit innan Nynäs får en kille punka, skall av, går ihop med Sumo Emil (till dagen Ridley Emil :) ), det svajar till i klungan där jag befinner mig, jag ser Emil kasta sin cykel i frustration ut mot ängen och skrika av irritation, samtidigt väjer killen fram och gör en snabb förflyttelse i sidlid, jag ligger väl 2 dm in på hans bakhjul med mitt framhjul när han pressar det i sidled.. Instiktivt håller jag stenhårt i styret för att hålla framhjulet framåt, ställer mig upp vilket fördelar om trycket på hjulen, tror han trycker mig något i sidled, jag känner hur bakdelen av cykeln står på sniskan samtidigt som jag bromsar hårt, well, det händer ju lagom mycket men tillräckligt mycket för att jag låser bakhjulet och sladdar... Jag är övertygad om att allt min cyklande i skogen gett mig balansen och de reflexer som krävs för att försöka parrera en sådan situation. Den här gången gick det bra, det är jag tacksam över! Det hade inte varit kul att stupa i backen där, vi låg i runt 35-40 kmh...

Hey! Hallå! Här är vi!

Ner till Nynäs en liten tempoökning kom som på given signal, vid en rondell valde några av oss av olika skäl att vika ut på höger sida, en funktionär viftar att vi skall åt andra hållet och börjar sedan att röra sig för att ställa sig i vägen när vi kommer i 30-40 kmh, så där va? Nu visar det sig att vi gick ut i filen som man kom tillbaka i lite senare, så det var såklart inte bästa valet, men så pass bra sikt var det för att avgöra att det för stunden var ofarligt att gå runt på den sidan.. förutom en funktionär som ville ställa sig i vägen.

För egen del kändes det ganska bra, möjligtvis att jag låg 10-15 meter längre ner i klungan än vad jag ville, men nu börjar det bli lite mer kuperat och lite mera backar. Jag kände mig stark och ville trycka på mer i backarna än vad jag kunde pga alla cyklister omkring mig. Man känner en viss frustration komma krypande då man ser en del andra SCK:are en bit fram och man bara kan inte komma fram. Tålamod... Tålamod.. Tålamod...

Och lite mer tålamod!

David, Petter och Jimmy i chill out zone...

Milen tickar på, farten går lite upp och ner, utbrytningar plockas in, klungan pulserar fram och tillbaka, ibland utdragen, ibland bred över hela vägen.

Med så många i klungan ville vi få upp farten sista milen för att försöka minska antalet åkare inför spurten för att bl.a. minska riskerna.. Men det var riktigt svårt att göra något, farten var redan ganska upptrissad och en del av tunga kanonerna väntade och ville antagligen gå för fullt sista 15-20 minuterna...

Strax efter att vi passerat Farsta IP är det grenar eller dylikt som sticker ut i vägen. När vi kommer i full bredd vad tror ni är resultatet? Hon som låg längst ut på kanten dräps i backen och det blir ett domino med fallande cyklister strax framför mig... Jag ligger inte långt bakom och nyper bromsarna så hårt jag bara kan, well, det händer ju inte sååå mycket när man gör det så det är i sig ganska odramatiskt.. Jag lyckas på något sätt köra slalom rakt igenom kaoset, samtidigt hade jag turen att ingen drog in i mig bakifrån... För inte nog med att man själv skall styra undan, någon annan skall ju klara av detsamma och inte köra in i mig..

Nu vrids farten upp ytterligare när vi går igenom Älvsjö för att vända tillbaka mot Stockholm.. Inte långt kvar nu och nu börjar alla att trampa för fulla muggar! Uppför, utför, kurvor, det svänger mycket fram och tillbaka, ut över Liljeholmsbron, ger Jocke en klapp på ryggen för att peppa, han såg ut att köra på ångor nu.. Själv kände jag mig stark.. Trots att jag haft krampkänning så finns det att ta av, det är som att när krampen väl är över är allt ganska bra igen.. Inte den där tokkrampen man fick för några år sedan när man stod orörlig i 5 minuter :)

På södermalm är det några tighta svängar innan man kommer ut på Västerledsbron, känner mig stark, drar upp farten och cyklar förbi så många jag bara kan och försöker sedan skapa distans till de jag kört om... Har någon annan från SCK bak på mitt hjul, han glider förbi upp över krönet och jag tar rygg på honom utför.

Kommer ner på slutet av banan när man svänger in vid Rålis, gick bra, vi är ett gäng nu som tampas om positionerna, gör mitt bästa för att trycka på och plocka placeringar. Tight 90 grader vänstersväng, uppförsbacke, ner i bocken, tugga styrlinda, mjölksyran börjar byggas upp, ytterligare 90 grader vänster, skapat lucka till de bakom mig och kommer ikapp några till framför mig, 90 grader vänster, utför, 90 grader höger och ut på slutspurten.

Vi är ett par lycramän nu som vill göra upp om de ärofyllda positionerna 30-40 plats :) Jag trampar på av bara den, mjölksyran skriker i benen och det är inget megapang på spurten men maler ner några till samtidigt som jag inte lyckas ta mig förbi några framför mig...

Rullar i mål drygt 45 sek efter segraren, inget att skämmas över. Det var tuffare "motstånd" i dag än i Tre Bergs amatörliga jag körde förra veckan, så det var tuffare för mig att placera mig längre fram i täten. Tror det handlar mer om rutin än min kapacitet innan kapaciteten tar över som en brist..  Men med ett år som landsvägscyklist är det svårt att samla speciellt mycket rutin. Men tittar väldigt mycket på omgivningen och de andra duktiga SCK-medlemmarna där vissa, typ Danne och Crippa, är extremt duktiga på att bara glida framåt i klungan när en annan sjunker som ett bojsänke :) Ok, inte så illa längre, men det finns potential att bli bättre :)

Danne spurtade i mål som 4:a, kul! SCK hade 13 stycken i topp 50 och Emmy från oss blev snabbaste tjej med flera andra av våra tjejer som hängde på i topp-klungan länge innan olyckorna var framme. Det blev en kanondag för SCK som återigen lämnade ett bra avtryck i dessa sammanhang.

Under tiden vi stod och samlade oss efter målgången var det 3-4 stycken som vid olika tillfällen krashade in i kravallstaketet när man kom i kurvan in till raksträckan längs med Rålis.. aj aj aj..

Ironi i sammanhanget, vinnaren Pierre... Han stannade och pissade nere i Nynäs.. Och drar ändå hem segern. Ja.. Riktigt där är man inte :)

Bortsett från alla vurpor, olyckor, krasher och jag vet inte vad, så var det en bra cykeldag!

Ja, det är en lasagne... 

Nu är jag klar med alla tävlingar gällande landsvägscykling för i år. Blir det något mer landsvägcyklande blir det solskensturer.. Däremot är det en del MTB kvar och med nuvarande höstväder är det inte annat än kanon!

1 kommentar: