Efter Stockholm Velothon i mitten av September har jag gått in i viloläge. Tränat mest på att hitta bekväma liggställningar i soffan, testat olika godissorter växlat med lite latjocykling på helgerna.
Jag bestämde mig på lördagsmorgonen när jag vaknade att jag skulle köra, det berodde helt enkelt på när jag vaknade.
Träffade Ronnie, Jens och lite annat löst folk på plats. Det skulle gå fort idag var uppfattningen, torrt och fint ute på banan, Calle Friberg längst fram på startlinjen. Jag kånkade fram cykeln mer eller mindre till startlinjen och väntade på starten. Tänkte att jag placerar mig långt fram i början och se hur grupperna fördelar sig en bit in efter starten.
Konstaterade att pulsen inte visades på min Garmin efter att jag fipplat med min nya Virb kamera. Kanon, första gången på flera år jag kör utan koll på pulsen i tävling, har väl börjat lära mig kroppen vid det här laget men lite koll känns alltid tryggt, men inte idag.
Pang, starten, lyckas inte riktigt klicka i pedalerna, dags att fixa till skorna och allt runt omkring dem. Det går ganska bra ändå och jag avancerar upp under de första minuterna för att ligga i första tätklungans släptåg.
Efter dryga kvarten känner jag att det är läge att släpa förstaklungan med Friberg och alla andra raketer i en uppförsbacke. Jag kommer bli helt toast om jag fortsätter såhär otränad att jaga de där boysen.
Hamnar i andraklungan och det känns lite lite lite mer behagligt resten av första varvet. Tempot är snäppet lägre men det känns som att det för dagen går något för fort där men jag biter mig fast. Inne på drygt halva andra varvet (hälften av loppet) börjar jag få krampkänningar, yey! Första gången i år som det är ett problem så här "tidigt" in i loppet.
Hänger på med Ronnie, Jonny och ett par boys från SCKs elitlag som fladdrat av förstagruppen. Ronnie försvann tidigare i någon backe och jag kände att det bara var att ge upp Jonny och klubbkollegan..
Jag gick in på sista varvet själv och gick på ångorna i bränsletanken samtidigt som krampen spelade på de flesta olika musklerna i höger och vänsterbenet.
Nu ville jag bara köra klart den här sk*ten så jag kunde äta lassagnen som bjöds i mål. Fram tills dess var det en inre kamp att trampa på, hålla både krampen och Ronnie borta.
Ronnie kommer på släptåg bakom en stark rackare, vi blir en liten grupp på tre stycken som skall dra oss själva in i mål. Krampen gör sig ständigt påmind men jag håller masken så gott jag kan. Tror vi alla led ungefär lika mycket...
Det var inte med något supertempo vi närmade oss de sista små backarna innan man kommer ner till målområdet, jag försökte så gott jag kunde att lite "snyggt" stänga lite vägar och spara på de krafterna som fanns.
På sista utförslöpan går killen jag inte vet vem det var iväg lite på innersidan i utförsbacken som leder ner till en skarp vänstersväng. Ronnie kommer på utsidan som en skållad råtta och trampar för allt vad han är värd, jag har inte mycket att ge men förstår att Ronnie och den andre tror att målet är 200m tidigare än vad det egentligen är.
Ronnie lyckas passera vad de tror är mållinjen först innan det går upp för dem att målet är längre fram.. Det gav mig chansen att ta mig tillbaka in i kampen, trampa trampa.. trampa trampa.. hallå... vänsterbenet? Det lyder inte.. Det är ju 20 meter till mål.. Trampa då! Vänsterbenet är som linan på en spänd pilbåge, står bara rakt ner, det funkar helt enkelt inte. Jag vet inte hur jag kommer i mål, jag tror jag rullar i mål med hjälp av den fart jag hade, för trampa gick inte, ingenting hände, båda benen var nu ur funktion och jag fallet i sidled när jag rullat över mållinjen och blir liggandes i 5 minuter orörlig.
Jag lyckades i alla fall rulla runt äventyret snabbare i år än förra året, om jag kört lite underhåll av min träning de senaste veckorna och mentalt och fysiskt laddat lite dagarna innan lördagen hade jag säkert haft soppa kvar på sista varvet och inte krampat ihop så som jag nu gjorde.
Men varje erfarenhet är trots allt något som gör en något bättre (vi kan väl inbilla oss det) framöver.
Ronnie var i alla fall glad, han sa innan start att han skulle hålla mitt hjul mer eller mindre hela loppet och ta mig på upploppet, vilket han mer eller mindre levererade på :)
Själv tror jag nog det är dags att sparka igång försäsongsträningen vilket blir basträning på cykeln tillsammans med styrketräning.
