söndag 24 juli 2016

RR - Engelbrektsturen

Eftersom jag är solskenscyklist (okej, kanske inte) var det en bra dag att köra race på. Jag hade lagt upp planen igår, varit och rekat lite av banan, förberett cykeln osv.

Tittut!


Drog upp till Norberg från min base camp i Fagersta i tid för att placera cykeln i startfållorna som öppnade 10. Tjena, de öppnade när förste man la dit sin cykel, som var innan 10 :) Skit samma, ställde in cykeln i fålla 3 och sökte skydd från solen som pressade på. 

Satt och funderade på det ena och det andra, Andreas H stod och stretchade med klass och kom förbi för att säga hej. Han och Marcus L hade kommit upp över dagen och skulle köra. Marcus hade gömt sig i något skrå för att fixa något med sin ömmande bakdel då han har en evig jakt på en sadel som funkar för honom. Jag har löst min bakdel med att placera lite extra kroppsvolym där så jag sitter ganska mjukt på sadeln.

Här skulle jag tydligen inte ha suttit nu..


Vips släppte de banden utan att säga något, tog inte lång tid innan min snyggt placerade cykel var placerad i fel ända av starten om nu någon frågar mig, vilket ingen gjorde. Stressade dit för att i alla fall visa intresse över att starten går om 7-8 minuter.

Som Malin sa "Ser ut som en cykelkyrkogård"


Ok, revidering av min enkla plan som fallerade twice. Nu blir det än trängre och det kommer ta ett tag att klättra upp i startfältet. Passa på att lapa lite sol, att värma upp är inte mycket att fundera på när det är 25-30 grader i luften. 

Pang, starten går, alla står stilla medan klockan tickar. Det är charmen man står en bit bak, inte nog med att man är just långt bak, man får snyggt stå stilla och vänta på att få cykla. Det tog inte lång tid innan pulsen drog upp i runt 92% av max, vilket för dagen ändå var ett bra svar på att jag kunde skrämma upp den från 80-85% den velat ligga på tidigare i veckan utan att riktigt vilja hoppa upp.

Sakta men säkert rör sig cykeltåget framåt och snabbt är vi ute på grusvägen där det dammar ganska rejält bland oss alla cyklister. Jag hade tre saker i min plan, kom i tid, fixa bra plats vid starten (båda blev fail) och sista var att vara lite mer aggressiv i min strävan att avancera i startfältet. Cykeltåget är tvåfilligt på gruset men det fanns snygga grenar med gräs man kunde kryssa fram på, kostar mer i energi men det är bästa vägen fram i startfältet. 

En stor del av första timmen går till att kryssa sig fram i startfältet, det blir inget riktigt flyt i körningen och man får bränna en del tändstickor för att ta sig förbi när tillfälle ges. 

Dammet sätter sig i halsen och man känner att andningen är något något ansträngd av det fina dammet som vill följa med. 

När väl fältet har börjat sätta sig och blivit lite utdraget börjar jakten på ett bra gäng att åka med på dessa långa grusvägar som stora delar av loppet består av.

Benen känns okej, inte lätta och pigga, men inte som tidigare i veckan då de var helt sega vid 80-85% maxHR, så det känns hoppfullt.

Efter att ha skarvat mig fram ett par gånger och tänt ytterligare några tändstickor hamnar jag med en grupp som kändes som verkade ha ett bra driv. Men efter ett tag märker jag att det är typ noll och inga som är intresserade över att dra. De flesta har som plan att inte ta ut sig, köra "smart", dvs, köra bakom stackaren längst fram tills han faller av vägen. Till slut gick det så långsamt att jag kände mig manad att växla upp, försöker mana på gubbarna som snällt sitter och vilar "Kom igen nu! Vi hjälps åt och växeldrar! 30s var!!".. 

Helt tyst och tomma blickar förutom en kille från SMACK.. Aaah, SMACK! Jag gillar dem, de bjuder alltid upp till dans! Precis som i Lida Loop får jag med mig en kille från SMACK och vi lämnar gubbsen bakom oss som tydligen var nöjda med att vänta på att stackarn längst fram skulle avlida. Jag och SMACK får snabbt syn på ett gäng några hundra meter framför och efter en stund är vi ikapp. 

Här var det lite bättre vilja att samarbeta, det var i alla fall 2-3 stycken som kämpade i fronten, själv behövde jag samla lite nya krafter men höll ständigt koll framåt så att jag kunde hoppa fram i ledet och jaga ikapp om någon gick på rött och inte orkade hänga på. 

Mina Dunder Burts var hyffsat sliriga i gruset i svängarna så jag tog det ytterst lugnt, tyvärr kostar det på lite då man som oftast får bränna en tändsticka för att jaga ikapp, att bli avhängd är lika med döden, det blir ännu jobbigare! :) 

Det var lite ryck och försök i gruppen att skaka av sig lite folk, var beredd och tog alltid beslutet att hänga på de som drog iväg, vi körde dragspel ett tag men gruppen var ändå ganska intakt hela tiden. 

Efter runt 5 mil var det en kille från H30 som bestämde sig för att köra full gaz! Han pep iväg och jag tillsammans med en annan kille från H30 hakade på som ett par greyhound-hundar. Resten av gruppen valde/orkade inte att öka upp. Vi utökade avståndet till de vi lämnat och samarbetade för att hålla farten uppe. Kul! Nu började det bli började det bli lite jobbigt också men jag vägrade släppa hjul, man vill ju inte bli uppsopad av gänget man lämnat..

Vi kommer ut i en Single track och nu har en kollega från SCK's elitlag gått i väggen, slut på bränsle (vatten) visade det sig och farten försvann. Vi låg där och harvade bakom honom och gänget vi lämnat bakom oss rullade i kapp, nu var vi samlade igen. 

Ut på grus (mycket grus var det) och vi blåste på igen, nu började jag bli lite osäker på hur långt loppet var, vafan, 65, 70, 75? vem räknar? En sådan enkel sak borde jag ju komma ihåg men jag hade inte riktigt intresserat mig, Över 60 km. 

Rullar upp till killen som ligger längst fram och frågar honom hur långt loppet var, han tog det nog på fel sätt, mer som en förolämpning, jag vet inte, han svarade 

-"80.... Alltså.. Det är 80 mil kvar.." 

Då förstod jag att han hade tagit det på fel sätt så jag sa "Tack, då är det bäst vi kör på!" följt av att jag växlar upp och höjer tempot och drar iväg. Någonstans runt 70, antagligen under, har för mig 67 .. eller 68.. Gruppen ökar farten för att haka på och nu hojtar någon funktionär att det är 2 km kvar! 100m senare passerar jag en skylt som säger 3 km kvar! Perfekt, nu kommer man ut på den långa raksträckan man körde åt motsatt håll och det är hela vägen tillbaka till mål.

Nu handlar det om att placera sig rätt inför spurten, jag har ingen aning om hur spurten går utan utgår från att den kommer att vara "rakt fram" när man kommer ut på en raka (tjena! så fel jag hade!).

Vi är väl nu 7-8 stycken som ligger och bevakar varandra i ett långt led. En kille framför mig glider upp så vi kör dubbla led, jag tar hjul på honom och ligger som andra par. Killen framför vädjar att få komma in i ursprungliga ledet vilket han blir nekad.. Men vad gör det, lite längre fram ligger en cyklist från "halvan" som cyklar långsammare än oss, och nu kommer boysen på min insida att bli instängda, finns ju ingen anledning att vara snäll åt andra hållet utan jag ser till att vi täpper till och de får vackert sakta ner och hamnar bakom oss. 

Hamnar som andra hjul och ligger där tills vi kommer ut på en asfaltssträcka, jag drar upp tempot något och lägger mig först, kommer upp på grusväg igen och jag slår av lite för att inte bränna för mycket energi, ingen går om, alla vill spara på sina krafter, kanske gick jag upp för tidigt, skit samma, det är ju/väl bara en raksträcka på asfalten kvar när vi kommer ut... Eller.. INTE.. Väl ut på asfalten börjar spurten, gasar på och ser en funktionär som viftar, jaha, svänga höger, skit också! Behåll hyffsad fart, kass kurvtagning och jag blir om körd av en kille, vänster kurva, gnager ikapp honom, ytterligare en vänsterkurva till den riktiga spurten, ytterligare kass kurvtagning och jag tappar helt farten, blir förbikörd av en annan H40 herre, vevar för fulla muggar men kommer inte närmare än någon meter eller två innan vi rullar i mål..

Det kändes ändå okej, han hade jobbat bra med förningarna, bättre än mig, så det var starkt av honom, men resten av "the gang" kom inte förbi mig. 

Äntligen i mål! 2.29....


Blir en hedersam 14:e plats i H40, men jag tror inte jag nådde mitt mål att nå startled 2 i CV. Såklart lite surt men det fanns inget mer jag kunde ha gjort, jag såg helt enkelt inte någon framför oss så det fanns inga att försöka skarva till. 

Visar, återigen, hur viktigt det är med en bra startposition, jag måste helt enkelt förtjäna den! Men jag tror fortfarande stenhårt på att KOMMA LÅNGT FRAM I STARTFÅLLAN! Plan A. I alla fall så långt fram som jag bara kan med alla lagliga medel :) Jag vet inte, moraliskt kanske det inte är bättre att falla bakåt i leden, men det är ganska krävande att jaga framåt, och till slut går det bara inte att komma längre fram utan man kommer till ett gäng som man kör med mer eller mindre resten av racet. 

Nu tar vi nya tag, nästa race blir i Motala nästa lördag, det ser ut att bli ett litet extra äventyr för min del.. Mer om det i veckan.. 


Krigsmålad?!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar