onsdag 10 maj 2017

Pico de Veleta



Efter årets tävlingspremiär på MTB ute på Lidingö under lördagen packade jag sedan ihop mitt pick och pack för att åka ner till Malaga där jag kombinerar cykling och arbete under ett par dagar.

Lidingöloppet fick bli godkänt, tyvärr fick jag vika mig efter 2 mil med den grupp jag körde med som gick in på mellan 2.12-2.17.... Jag masade i mål på 2.20 som var 5 min snabbare än förra året. Var tvungen att sänka pulsen 1-2 slag kände jag... rätt eller fel, så fick det bli.

Sedan drog jag ner till Malaga och gav benen ytterligare massage i form 7-8 mils turer i bergen både på Söndag och Måndag. Måndagen hade jag egentligen tänkt åka till Granada för cykla upp för Veleta men den spontanaren felade så lite mer planering med hyrbil osv inför tisdagen..

Hade kollat på Strava och sett att det i alla fall är några "lyckliga" som tagit sig hela vägen upp så det var inte omöjligt.. Men det var en chansning eftersom snön på toppen försvinner någon gång i Maj. Slutet av Maj början av Juni skall vara ett "bra" tillfälle, inte för varmt, och snön skall vara borta.


Laddar med en bra lunch, coca cola och en sådan choklad crossiant (eller hur man nu stavar :) ) innan jag sätter mig på cykeln för att påbörja färden uppåt. Mina klubbkamrater Joakim Regenheim och Robert Barkensjö gjorde förra sommaren turen på dryga 3 timmar upp så det fick bli riktmärket.


Att trampa 3 timmar i sträck var jag inte orolig över, har jag suttit 3-4 timmar någon gång i veckan under vintern på trainern hemma och kört utan en mikrovila (sluta trampa) med konstant last runt fat max tröskeln skall nog detta gå bra... Lite strul med tekniken gör att min watt-mätare inte fungerar som önskat men jag kunde i alla fall förhålla mig till ett värde i relation till min puls, det fick bli utgångsläget.


Det går väl inte att skriva så mycket om resan uppför, det tar helt enkelt tid att trampa :) Jag spelade in några videoklipp på vägen upp, jag man bäst utläser tankarna, hur man mår, väder och vind genom dem... Om inte annat är det svårt att förmedla utsikten från toppen så sista klippet från toppen är alltid värt att titta på för att se vad som väntar när just tagit dig hela vägen upp! :)



Det mest "spännande" på vägen upp var en Porsche som hade tävling utför, hörde hur det tjöt om däcken när den var på väg nedför berget innan de passerade mig. Har kört bil på bana i för länge sedan, den karaktäristiska doften från varma bromsar/belägg när han blåste förbi gjorde sig påmind.. Han var vänlig att sakta in ordentlig medan han passerade för att sedan blåsa på igen...



På 2500 meters höjd började kroppen reagera på kolhydrater på ett sett den tidigare inte gjort... Efter att jag drack eller tog en gel blev man vimmelkantig i typ 15-30 sekunder, en intressant upplevelse... Höll mig mitt på vägen så jag hade lite rörelsemån.. Och det gick ju inte i några astronomiska hastigheter så det var ingen fara på taket.



Vägunderlaget blir sämre och sämre, på slutet är det trasig asfalt, grus, sand, mer grus, gropigt.. sedan tog vägen slut och det var snö en bit.. fick klättra igenom snön för att sedan hanka mig fram på grus och sand igen... Lägg därpå en blåst som heter duga, lika trevligt att ha den i ryggen, lika otrevligt var det att få den i ansikten när man slingrade sig uppför vägen mot toppen de sista kilometerna.



Klädmässigt funkade det att köra kort/kort på vägen upp, på vägen ner vindväst och armvärmare...

Min Venge var väl kanske inte det bästa vapnet för den sista kilometern, men när man är så nära var det bara att fortsätta... Till slut var det bara att ta cykeln på ryggen och klättra över sista snön upp på berget för att nå toppen, man var inte skitpigg och skorna var väl inte direkt mina trekking skor...



Well, på toppen var det bara att hålla i sig någorlunda :) Jädrans vad det blåste, funderade ett tag på om cykeln skulle blåsa iväg.. Vad skulle jag säga till försäkringsbolaget då? Bjöd en liten publik på en livestream för att sedan påbörja färden nedåt igen.



Hur snabbt eller långsamt tog det uppför då? 2tim 45 min, så med tanke på vad jag hade i benen sedan tidigare var det väl inget att skämmas över. Visserligen kände jag mig som en elefant när jag blev omcyklad av någon rackare på typ 3000 meters höjd på väg mot toppen...

Men men... jag tog mig hela vägen upp!



1 kommentar:

  1. Sierra Nevada är testbana för många bilmärken inkl. Porsche
    körde upp två gånger förra året magnifikt, bra kört!

    SvaraRadera