måndag 19 juni 2017

MTB Trophy - Over and out!







Efter en vecka i Polen är det dags att knyta ihop säcken på detta äventyr med Roger och Jens!







På Söndagen körde vi i alla fall fjärde och sista etappen, det här med längd verkar inte vara så viktigt. I materialet de gav ut var det 76 km, innan start sa de att de kortat ner den till 71 pga väderförhållanden, när vi gått i mål stod mätaren på 75 km.. men dagens antal höjdmeter stämde på strax över 3100.







Vid det här laget har ni redan en känsla för vilka förhållanden vi kört i och hur banorna ser ut. Det är väl egentligen ingen skillnad mer än att i sista etappen körde vi nog längsta utförskörningen.... för att sedan cykla upp till högsta punkten. Det tog aldrig slut, det var efter drygt 40 km och banprofilen pekade rätt upp...







Under de sista milen hade jag legat drygt 100 meter bakom en tjomme och när vi gick in på sista klättringen med bara lite utför enligt banprofilen tänkte jag att det var dags att slå på lite extra... så jag ökade runt 20-25% watt och la mig runt min FTP, det tycker jag är starkt när tiden ligger på lite över 5.30 för dagen och man redan har drygt 2900 höjdmeter i benen... Tar mig förbi killen som ger en tumme upp när jag gör förbi och distanserar honom.... Trodde sedan på en kortare utförsåkning men det var ju typ 4 km kvar upp och ner på blandad terräng.... hade dock vunnit den moraliska kampen, ingen kom i kapp och jag gick i mål på 5 timmar 59min...







Men vad användes för material bland cyklisterna då? Hur gick snacket? Vad skall man tänka på?

1 fatbike såg vi, ett par 27+, faktiskt en hel del hard tails men mestadels fullgung.

En klart vinnande kombination i dessa förhållanden är att ha någon mikroklinga tillgäng fram, många som gick förbi uppför på högre kadens än mig, en del såklart i kombination att de är lite tunnare ellerhelt enkelt starkare för dagen.







I däckväg var det väldigt blandat. I Svenklägret var det väldigt populärt att köra med ett sådan lätt däck som möjligt, servar en del Specialized S-works däck utan bra skydd på sidorna, Racing Ralph eller Rocket Ron från Schwalbe...

Jag körde på Racing Ralph 2.1" bak och ett lite bredare Ground Control 2.3" med gripton gummi på en 30mm bred fälg fram.







Däcktryck fram 1.8 fram och 1.75 bar bak.. Varken jag, Jens eller Roger fick något materialstrul... Många av de som körde "lätta"/"snabba" däck åkte på punktering under dagarna som gick.

Det har varit väldigt skönt att utgå från samma ställe varje dag. Vissa av sådana här etapp-tävlingar får man mer eller mindre dagligen flytta mellan olika boenden med allt vad det innebär.







Vi bodde väldigt nära starten/mål så läget går inte att klaga på.

Maten på hotellet har varit upp och ner, det har varit mat... frukosten hjälpligt okej, "lunchen" efter tävling har varit lite mer rejäl men middagen var typ alltid någon pasta med kanske något annat i.... Den var sådär helt enkelt...







För egen del har själva tävlandet på banan fungerat bra, inga felåkningar ett tala tala om.

Jag kom hit för att testa hur ett etapplopp fungerar både för egen fysisk räkning samt överlag hur det var... Med så här mycket höjdmeter är utväxlingen superviktig... Det var flera andra som kom med tron att 36T eller 34T skulle funka bra och 50 bak på deras Eagle skulle användes någon gång sådär... De som kunde bytte direkt efter första dagen... Jag fick ju möjligheten att låna Rogers Eagle och det gav mig 50 bak i stället för 42 vilket gjorde mycket gott för mina efterföljande dagar. För sådana här äventyr rekommenderar jag starkt för de med single-drev fram att köra med som mest 30T om de har Eagle annars något ytterligare mindre fram...







Taktiskt försökte jag alltid hålla en något bättre placering i starten och i alla fall inte falla bak, i första klättringen försöka att inte tappa för mycket bakåt, tanken var att inte hamna för många som är lite sämre i de tekniska utförsåkningarna eller på single-tracksen. Jag tycker min taktik fungerade bra... Alla dagar hamnade jag någonstans i någon mindre grupp som var ungefär som mig tekniskt eller så körde jag själv i eget tempo.







Du är väldigt ensam i ett sådant här race till skillnad från ett race hemma på långloppscupen eller på landsväg. Det finns helt enkelt ingen att ta hjälp av, det är väldigt avslöjande vilka brister och kvalitéer du har... Utförsåkningen var jag väl i mellanmjölkens land, dvs varken sig bra eller dålig. Jag ville komma ner hel, inte ta några onödiga risker men samtidigt försöka bli lite bättre utför... jag lyckades nog med allt.. Tekniskt var det väl totalt ett fåtal ställen över dagarna där jag kände att här vägar jag inte cykla utför... Att köra med Epicen och 100mm slag gör ju att cykeln är lite mer nervös utför än om jag kört med Stumpjumpern, men det känns ändå som rätt val med tanke på att det jobbiga var uppför, vet inte hur mycket snabbare jag skulle kunna köra utför med Stumpjumperna, sett över alla dagarna hade jag säkert kört in 10-15 minuter, men vad hade de extra 2-3 kg gjort uppför? Får vi aldrig veta :)







Är detta något jag kan göra igen? Absolut! Man får ha respekt för utmaningen, våra höjdmeter hemma i Sverige är väldigt "lätta" så det är svårt att riktigt vänja sig med dessa förhållanden, i alla fall om man bor Stockholmsområdet :)


Det har varit en del väldigt vackra vyer! Jag har försökt att ibland i alla fall mentalt stanna upp för att se mig omkring när man större av tiden är så pass koncentrerad på att bara orka ta sig uppför... eller att ha koll på rätt spår utför... inte göra något knasigt i single tracksen...






Om jag minns rätt slutade jag varje dag runt 23-24e plats av något över 100 startande... i totalen blev jag 28 med två framför mig inom bara några sekunders avstånd... För egen del är jag nöjd med det... framförallt att jag genomförde alla etapper och klarade mig från teknikstrul... Jag kunde lägga all tid och fokus åt cyklingen när jag väl var ute.....

Grattis till Rolf, en stark gammal räv, som vann alla etapperna och totalen i H50.





Nu väntar en vecka med lite lättare cykling... På måndag bär det av igen till Alperna för att köra Marmotte, landsvägs Grand Fondo på 18 mil och 4500 h.m. Där gäller det också att stanna upp mentalt och njuta av vyerna....

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar