Lidingöloppet 2019

Foto: Pål Stålnacke

Plingelingelinge , tåget går uti vida världen den som femtio öre har får följa med på färden!

Vi tävlingscyklister tillhör antagligen toppskicktet i världen när det gäller att komma med ursäkter med varför det gick som det gick, man hade en snorkråka stor som en elefant i näsan, sov dåligt, rest i tjänsten, åt för lite, frös om fötterna, varit sjuk, är sjuk, är lite sjuk, Vi kan säkert ägna lite mer tid åt alla ursäkter vi kan komma på...! :)

Så jag skriver att det gick kanon! Första 30-40 min var ett enda stort lidande, precis som cykling i tävlingssammanhang skall vara! Jag var klen, svag och dålig! Det var verkligen kanon att rulla lite pliktskyldigt fram och tillbaka i 2 minuter för att olja knäna i kylan. Kroppen var verkligen förberedd för en klassisk MTB-start.

Per är ganska nöjd...

Lasse "Rosebuddy" Rosenkrantz dök upp efter några kilometer, vi tittade båda på varandra energilöst och funderade på varför det var så här idag. Efter ytterligare en stund dök Jens Germundsjö upp och peppade mig.. "Va, är du här? Jag trodde du var låååångt där framme!". Tack, det värmde, det var vad man behövde höra idag.

I första discobacken stod #fikaligan med Anders Flodström och hejade! Jag ville verkligen bara lägga cykeln åt sidan och ansluta till dem och heja på alla andra som kom.. Äta bullar.. dricka läsk...

Men ok, det var dags att vända denna pannkaksplatta inledning, jag tänkte för mig själv att det här är för dåligt, detta duger inte.

Snack med vinnar-Emmy efter målgång

Efter att dieseln blivit uppvärmd (hade glömt starta värmaren innan start) blev det bättre. Jens som peppade (erhm) mig tidigare tyckte jag skulle köra i jämnt gubbtempo, inga onödiga ryck eller igångdrag. Ok, självklart, bra träning, med dieseln igång var det bara att lägga sig lagom nivå men i backarna för att möra upp omgivningen lite behöll jag farten, det var några som föll bort med tiden, bl.a. Jens..

Jag hade ständigt ett koppel med glada cyklister som jag hjälpte runt Sifferisland. Kul att stå till tjänst!

Hade en tapper och stark vapendragare med skevt bakhjul som avlastade då och då, han hade bra pangben men han var lite orolig för sitt bakhjul, jag med.. Jag tänkte att det är nog bättre att vara framför än bakom om det hjulet går sönder.

Det enda jag tänkte var att om jag dragit de här rackarna bakom mig stora delar av tävlingen skall ingen av dem i alla fall få gå före i mål... det gjorde de inte heller.. Skevhjulet var min hjälte och vi drog från de andra..

Med någon km kvar är vi ikapp Fredrik från Team TCM och Per Kumlin (MTB Täby) som mer eller mindre står stilla. Var det katt och råtta lek? Vad gör de? För att få lite liv i luckan skriker jag på dem att nu jävlar tar jag dem... så bjöd vi publiken på en spurtstrid om plats ingenaning.. Jag avslutade ungefär som jag började, klent och långsamt? Äh, kom på ytterkanten i kurvan och det blev för långt att cykla i spurten. Fredrik på innerspåret tog hem striden om plats "ingenaning", Per blev två och jag tre. Viktigast av allt, mina kafékompisar jag drog runt stora delar kom i mål bakom mig.

Som ego-boost ligger jag total topp 10 på avslutande km i Lidingöloppet och 3e tid i år (I love Strava :) )

Så, förutom att allt var skit och pina i början är jag fortsatt stark längre in i tävlingen, bra.. förra året var jag en maj-blomma som blommade ut i Maj och vissnade i Juni.. I år vill jag bli en sommarblomma som blommar länge 🙂

Emmy som jag skall köra Swiss Epic med tog hem segern på damsidan, vinst 2 år i rad. Känn inte pressen Max..

3: Jessica Clarén, 1: Emmy Thelberg, 2: Jennie Stenerhag

Kudos till Pål Stålbacke för bilder samt min bästa supporter "Mamma Marianne" som tog spurtbilden!

// Poeten Max