XCM-SM 1572 MTB Challenge

Första gången jag deltar i XCM-SM (Typ Maraton MTB) som även i år kördes i samband med 1572 MTB Challenge i Motala. Nästa år tar Finnmarksturen i Ludvika över "stämpeln" som SM-arrangör. 

Foto: Cykelkanalen.se

Bra läge att summera tankarna och berätta lite om vad jag tänkte extra på inför genomförandet av denna tävling.

Snabba take aways från SM:

• Fick i mig ganska exakt 80 gram kolhydrater och 1 liter vätska / timmen. Enligt plan. Bra. Körde två 500ml flaskor med 80 gram vardera samt.. hör och häpna, vatten på ryggen.. Den sista timmen drog jag kolhydrater via gels.
• Stick to the plan! :) Bättre hålla så hårt man kan hela vägen in i mål än gå ut för hårt och krokna.. Det kommer totalt sett gå fortast...
• Körde Fast Track fram och Renegade bak.. Runt 1.8 bar fram/bak. Funka bra.. 
• Veckan inför SM körde jag två riktigt svettiga trainer-pass i 28-29 grader för att anpassa kroppen till ansträngning i värme. Resulterar bl.a. i ökad volym av blodplasma. Bl.a. vilopuls på 33-34 som följd... 
• Kurvtagningarna börjar sitta lite bättre.. Sakta men säkert tar det sig.. 

Elit och H30 startar 5 minuter före, Dam-elit startade 4 minuter före och sedan kom resten, klabbet, bl.a. min åldersklass, H40, även känd som Gubb-klassen :) I H40 var vi ett 50-tal som startade. 

Första delen av SM-Banan i Motala var två varv på en loop med två "längre" backar samt tre stycken  längre single track segment samt en längre utförsåkning på grus, tog runt 1tim20min att köra de två varven. 

På Fredagen var jag ute och "scoutade" denna loop, det är bra att mentalt ha lite koll på vad som väntar... man känner lite på backarna och de olika singletrack-segmenten...

När man väl ligger på dessa Single Tracks var det i princip inga tillfällen att gå om. På första varvet var det lite huggsexa bland alla för att inte tappa täten i gruppen, så det blev lite positionskrig för att gå in tidigt på stigarna. 

På Engelbrektsturen var jag ju inte skitimpad över mitt taktiska genomförande av tävlingen, jag körde slut på mig för tidigt, trots att jag även då försökt intala mig att tänka på detta.. 

Så nu var jag än mer bestämd att INTE gå för hårt inledningsvis och inte bränna för mycket krut när jag under första varvet går in i backarna. 

Den här gången lyckades jag ändå ganska bra att hålla mig, vid starten lade jag ingen energi på att försöka gå med fart kanonerna som håller hela vägen i mål utan låg på en för dagen behaglig nivå för mig, dvs, tröskeln som är runt 4 W/kg. 

I de kortare klättringarna som varade runt 2-3 minuter låg jag på runt 5 W/kg, dvs, över tröskeln men för 2-3 minuter med efterföljande utförslöpor finns det tid för återhämtning... 

Om det inte är självklart vad "tröskeln" är så är den brytpunkt då kroppen inte längre klarar av att transportera tillräckligt med syre till musklerna för att stödja processen som skapar energin i musklerna. Då börjar en annan process som inte kan fortgå hur länge som helst... Du känner antagligen igen uttrycket att man fick för mycket mjölksyra.. 

Hur som helst, den falang jag nu körde med var ett gäng starka herrar men som var lite långsammare på stigarna. Jag hade räknat med att fältet skulle sträckas ut i backarna, alla skulle få bekänna färg under första varvet, på andra varvet skulle det börjas sorteras. Efter första varvet hade man en ganska bra känsla om de olika åkarnas styrkor och svagheter, vilka som var dragvilliga osv. 

Under första varvet vi körde på loopen hade jag lite o-flax att på single tracken komma ikapp de långsammare åkarna från de klassera som startat tidigare. Det gjorde att avståndet drygades ut till de jag haft en bit framför mig och den lucka jag skapat bakåt täpptes enkelt och det blev ett långt koppel av tävlandes. 

Men jag sket i att stressa upp mig över det, det var som det var, det blev några tillfällen då framförvarande åkare lämnade plats för att passeras..

På andra varvet i backarna sorterades en hel del åkare bort från det gäng jag åkte med, jag såg till att gå in först på varje single track för att kunna sätta mitt egna tempo som jag kände på stigen var högre än en del av de andra cyklisterna som annars var starka när det var enklare åkning. Så även om jag inte på egen hand kunde ta mig loss från alla så gav jag mig själv tillfälle till vila i väntan på att de andra skulle jaga i kapp mig och få slita lite extra... 

Jag tycker de två varven var ganska avgörande för loppet, jag hade inte förivrat mig, kände att det rullade på bra... Tog sparsamt med förningar och lät hela tiden den framför mig "jaga" om det blev en liten lucka utifrån att jag hade koll på vilka som var starka och dragvilliga.

Efter två timmar lät benen hälsa att.... det här är jobbigt.. har du tänkt att vila lite snart? Efter drygt 60km kommer man till tävlingens brantaste backe med upp emot 15% lutning. Precis lagom till att vi går in i den känner jag hur lårmuskeln hugger till och krampar lätt... Har några minuter innan dragit en gel med koffein och ber till cykelguden att det är vad kroppen behövde, mer än vila. 

Gänget jag cyklat med, seglar sakta ifrån mig uppför backen, man kan lixom inte göra så mycket i ett sådant läge. Tänker att det var ju skit och vi får se hur detta går. 

Nu gick de in för hårt, för de orkar inte hålla samma tempo upp hela vägen.. Jag lyckades slå av i tid, med 100m kvar hittade gelen, koffeinet eller vad vet jag rätt.. Likt Chris Froome trampade jag på som en galning och håvade in gänget framför mig igen. Det var en längre utförsåkning på gång och var jag med i matchen där så fanns det massor av tid till återhämtning.... 

Sedan fortsätter vi i bra tempo, går ikapp cyklist efter cyklist, sådana cyklister som jag brukar vara, kört på av bara den i början men inte orkat hela vägen :) Så min plan verkade fungera, ta det lugnare i början, kom i kapp lite senare. Det är många mil vi skall cykla.

Med några kilometer kvar till mål gör killen framför mig ett ryck och skapar en lucka, han piper iväg och ingen bryr sig om honom.. Jag hamnar längst fram och ingen är nu intresserad över att gå upp i spets. Så där sitter jag, längst fram i ledet, hittar en lagom tempo, inte för snabbt, inte för långsamt... Tänkte att någon kanske tröttnar och går förbi eller försöka skapa något.. Nix.. med några 100 meter kvar försökte inte ens något gång förbi på asfalten, jag fortsätter med positionerar mig och tar kurvorna på ett sådant sätt att jag minskar utrymmet för andra att smita förbi.. 

Uppe på gräset pangar det till bakom och några gubbar börjar sprätta... Den ödmjuke Rolf (H50) som jag träffade nere i Polen förra året, sveper förbi och jag kapar på honom att gasa eftersom jag vill honom väl i sin klass... Nu hade han inte tillräckligt med krut i benen hela vägen in i mål, jag kom ikapp och gick i mål före honom men han höll undan för bakomvarande och slutade 3:a i H50. Själv var jag såklart glad över att vinna spurten i gruppen trots att jag fick dra oss i mål de sista km... 

Slutet gott allting gott.. :) 

I varje lopp jämför jag min sluttid med totalvinnarens tid för att på något sett få en känsla för hur det går. Att jämföra samma lopp med året innan är inte riktigt rättvist, väder, vind, ibland banan, skiljer mot tidigare år. 

På SM var jag c:a 12.9% efter Emil som vann.. Tidigare i år har jag legat på runt 15% förutom de tävlingar jag klappat igenom på, de talar vi inte om :) Vi får se om den trenden håller i sig... Jag slutade på en 16:e plats i H40.. Det är väl kanske inte mycket att skryta över men jag hade framförallt en bra känsla i kroppen efter att jag gått i mål. Jag följde min race-plan, energi-intag funkade, inget teknikstrul... 

Bröderna Mård slutade 1:a och 2:a i gubb-klassen, grymt! De måste nästan vara favorit-tippade när de skall köra Swiss-Epic i September :)