La Marmotte 2017 - En vecka i franska alperna och en purjolök.

En vecka i Franska alperna avslutas med La Marmotte, 175 km och 5000 höjdmeter under en dag.

Förra året var premiär för mig och cykling i bergen, både på MTB och Landsväg. Jag hängde med på La Marmotte lite hastigt och lustigt 2016 och gav mig på de franska alperna med 53/39 fram. Som alla andra sprang jag till affären i Le Bourg d'Osians och köpte en 11-32 kassett.

Ett år senare är jag tillbaka, nu utrustad med ett kompakt 50/34 vevparti fram med samma kassett bak.

------
Den korta berättelsen är:

Man cyklar över ett berg.
Man tar sats över det andra berget..
Slutligen cyklar man upp för ett tredje berg.

Förra året fick jag kämpa med kramp, i år fick jag ingen kramp. Att kunna avlasta benen med kompaktpartiet fram var antagligen främsta anledningen och det spann jag höll min kadens inom var något högre och "smalare" än förra året då jag fick mala lika tungt men långsammare.

Jämfört med en del andra historier stannade jag ingenstans för att spy, gå, vila eller försöka bli av med någon kramp.
----

Vädret under veckan var lite upp och ner men vi lyckades att tajma vädret bra alla dagar tack vare "tysken" (en tysk väder-app). Under veckan pratade vi war-stories från förra året och de som inte kört Marmotte blev oroligare och oroligare om man hade rätt utväxling på cykeln, precis på samma sätt som jag velade förra året innan jag till slut fegade ur? tog förnuftet till fånga? blev det ett par uppgraderingar bland klubbkompisarna.. Till helgen växte sig kön längre och längre utanför lokala butiken med cyklister som såg ut att vilja byta vevparti eller köpa nya kassetter.

David tyckte inte vi skulle cykla så mycket innan Marmotte, vi dödade benen. Men jag tänker att har man väl tagit sig ner till Alperna vill man ju spana på all natur bland bergen, för det gör man kanske lite mindre under själva La Marmotte.

Väl framme på söndagen när Marmotte glider vi "som vanligt" rakt ut från boendet till starten. Väldigt bekvämt att bo så pass nära starten.

Några minuter över 7 rullar vi iväg, tempot är 40-45 kmh, vilket var i linje med förra årets start. Det är ungefär 10 km fram till "dammen", sedan ytterligare 2-3 km innan man kör in i första klättringen, Col Du Glandon, klassad som HC tror jag.

Det är ungefär 3 mil och 1200 h.m. innan man når Col Du Glandon, där emellan har man lite lättare åkning samt lite utför vilket drar ner snittlutningen till 4% för totala sträckan. Ganska tidigt går man in i en 7 km lång klättring med snittlutning på 7%. Som mest är man uppe i runt 14% under de 3 milen men det är inte så fastligt långt man behöver trycka sig uppför med den lutningen.

Förra året cyklade en herre förbi mig under La Marmotte med en purjolök i bakfickan. Det satte ju lite griller i huvudet och jag har av och till under året funderat på varför... Jag har gjort ett mindre försök att hitta ett svar på nätet utan att vara lycksam. Så i år tänkte jag, "Varför inte?"... Martin S hakade på och vi utrustade oss med var sin purjolök i bakfickan tillsammans med allt annat. Att ha en purjolök i bakfickan när man cyklar uppför berg bland tusentals andra cyklister är en ganska bra ice-breaker. 99 av 100 ler (åt idioten), några är nyfikna på varför och den sista av 100 tittar bara på en som man är dum i huvudet. Jag skickade purjon i papperskorgen när jag nått toppen av Glandon :)

För egen del tog det 1 tim och 42 minuter att ta mig upp till toppen i år, "märkligt" nog en minut långsammare än förra året. Det låg väl någonstans i min plan att inte förta mig i första backen utan det finns ett par tusen höjdmeter till om det är så att man är orolig att inte göra av med tillräckligt av energi :)

På toppen pausas tidtagningen inför just denna utförsåkning. Det har tydligen varit några dödsolyckor och för att inte skapa någon tidshets bland åkarna är det ingen tidtagningen i denna utförsåkning. Det gör att man i lugnan ro kan äta lite på toppen, cykla ner, fixa det man vill fixa klart med innan man rullar över linjen där tiden startar igen.

Mellan col du Glandon och nästa klättring mot Telegraph är det runt 2 mil "plattåka" eller lätt motlut :) Här har många taktiken att man skall trampa så lite som möjligt, helst inte alls, helst skall man bli knuffad framåt av andra cyklister så att man kan spara all energi till att cykla uppför när man i princip inte kan få någon hjälp. För egen räkning kändes det precis som förra året lite väl segt att förvänta sig att man bara kan glida två mil. Jag litar tillräckligt mycket på min kapacitet för att inte tycka det är något "dåligt" i att trycka på lite mer dessa två mil.

Jag var väl inte riktigt lika het som Martin Schreiber som var uppe för att rycka och stöta längst fram, mest för att han var frustrerad över att i princip ingen annan ville dra... Så jag lät honom hållas, till slut mattades han av och föll bakåt i gruppen :) Väl framme vid botten till Col du Telegraph, som är en klättring på 12 km med snittlutning på 7%, var det jag Jocke Regeheim. Precis som förra året maskade sig Jocke sakta men säkert meter för meter ifrån mig uppåt.

Likt Chris Froome stirrade jag mest nedåt för att ha koll på effekt och lutning. Jag hade problem med att 25 och 28 klingan funkade bra bak, så det blev ett stort hopp mellan 32 och 23, vilket gjorde att det var svårt att ibland få rätt fart... Jag körde hellre för lätt än för tungt...

Förra året fick jag krampkänningar på vägen upp här, inga problem idag. Bra känsla..

Väl uppe på Col du Telegraph finns ett depåstopp, det kan man hoppa över, bara onödigt att stanna här tycker jag. Det kommer en utförsåkning följt av typ 1-2 km lättare uppför innan en ordentlig depå kommer med käk och dryck. På vägen hit började jag få ont i vänster knä, det störde mig en del och jag funderade på hur det skulle utveckla sig.

Framme vid depån träffade jag Jocke och Karim, båda försvann vidare mot Col du Galibier och en 17km klättring med 7% i snitt.

Nu börjar det kännas att man varit ute i runt 5 timmar, förra året slog krampen till några kilometer efter depåstoppet, kände ingen oro denna gång.. Det är bara att mala på.. Det tar bara tid.. Cyklade ganska tidigt förbi Karim som sa att hans ben var kokta...

Mentalt är kanske denna sträcka som kommer de sista kilometerna mot Col du Galibier tuffast, man är lite halvmör, man hoppas det inte är så långt kvar men slås flera gånger över hur långt fram man ser vägen slingra sig och små myror till cyklister försvinner uppåt. Det vill lixom aldrig ta slut.. Man ser inget slut....

Förra året var vädret för dåligt så man var inte uppe på toppen, i år skulle vi upp till toppen. Jag visste det men ungefär lika besviken kände man sig när det var ett faktum att... ja.. alla cyklar vidare uppåt in i molnen... Den sista kilometern upp mot toppen var riiiiiktigt seg, Dryga 6 minuter i 9% lutning efter 90 minuter uppför innan.. Det vill ju aldrig ta slut.

Väl på toppen var det härliga 4 grader varm och blåsigt. Snabbt på med vind/regnjackan, långa fingervantar, trycka i sig lite käk, för att sedan kasta sig ut för en typ 3 mils lång utförsåkning. Det är fina breda vägar och inte många skarpa svängar så det är en mycket snällare utförsåkning än den som är efter Col du Glandon. Tiden tickar m.a.o. på.... Tacksam över vindjackan och fingervantarna blir i alla fall kylan överkomlig och när man väl kommer ner en bit börjar det bli varmare....

Efter 3 mil följer lite böljande cykling upp och ner. hyffsat åkstarkt gäng blir det ytterligare lite utför innan drygt 5 kilometer fram till botten av alpe d'Heuz klättringen. Karim var ikapp så han måste ha pinnat på bra utför.

Nu är det över 20 grader varmt så det är läge att skicka ben- och armvärmare. Karim har bråttom eftersom han har en timme att ta sig upp för Alpe d'Heuz, 12 km med 9% snittlutning och lite över 1000 höjdmeter för att få sin guldmedalj. Stannar vid sista depån och fixar med kläderna, drar i mig lite energi för att ta mig de sista 12 km till mål.

Nu har man runt 4000 höjdmeter i benen så man är inte skitkaxig. Men jag känner mig stark, kör de första fyra och brantaste böjarna något över min tröskeleffekt.. Cyklar förbi Karim i första kurvan som också kände ett behov av att ta av sig massa varma plagg.

Sakta mals man ner och effekten sjunker sakta.. Eftersom jag har ett sådant hopp i växlarna bak med vad som funkar hittar jag inget riktigt bra läge när det "bara" lutar 6-7% utan väljer fortfarande det lättare alternativet vilket gör att det går lite långsammare.

Sakta men säkert masar man sig uppåt. Det sägs inte många ord nu bland någon av oss cyklister som är på väg uppåt. Det är inte lika vackra vyer att spana ut över under klättringen upp för Alpe d'heuz, så man behöver inte skämmas över att man mest kollar 1 meter framför framhjulet på asfalten.

Nu börjar man cykla förbi andra som stannar med kramp, illamående och gud vet vad.

Så här i efterhand kunde jag ha pressat mig själv hårdare upp för Alp d'Heuz för att fila på tiden.. Säkert en del i de två första klättringarna.. Men jag hade satt som riktmärke att gå in under en officiell tid på 8 timmar, jag ville inte ha kramp och det skulle vara hyffsat behagligt och jag rullade in på 7.58 så jag låg inom marginalen för vad jag ville...

Att växla vevparti från 53/39 till 50/34 var ett bra drag. Tittat på statistik och hade en snittkadens som var 7 högre i år än förra året, hade mycket mindre tid på 60-75 rpm och mer tid runt 75-85... Matchtvikten var nog också 2-3 kg mer i år än förra året.. Gick upp mer än önskvärt när jag var och tävlade i polen på MTBn för några veckor sedan och har inte kommit ner på min "normala" vikt ännu.

Det är en tuff tur för alla oss motionärer, för en del är det bra mycket tuffare än för andra... För många är det en bragd att genomföra La Marmotte oavsett vilken tid man kör runt på...

David S  gav tröttheten ett ansikte när jag på vägen ner stannade för att titta på cyklister på väg upp... Fyfan vad sliten han såg ut.. Noll och ingen energi kvar...

Well, för min del blev det runt 50 mil och 11500 höjdmeter under veckan i Frankrike.. Nu får landsvägshojen vila några dagar och det blir lite MTB-åka av...