söndag 28 maj 2017

Långa Lugnet - Inte så lugnt...

Trötta ben!

Efter lite uppvärmande race under Maj var det dags att ge sig an ett race i årets upplaga av långloppscupen.

Har aldrig kört denna bana förut som inför i år var omgjord till det "bättre", dvs, färre grusvägar och asfalt, mer i skogen. I år drog man även om starten för tävlingsklassen så vi körde upp för skidbacken i starten på grus/sand/gräs istället för tidigare en asfaltsväg vid sidan om.

Normalt brukar jag ta det lite lugnare inför en tävling men inför årets tävlingar har jag kört på lite mer tätt inpå som en förberedelse för kommande Polen-resan då jag skall köra MTB Trophy, ett 4-dagars etapp-lopp. Så inför Långa Lugnet har jag kört de tidigare 3 dagarna, lite tuffare 4-timmars pass i Torsdags följt av lite lättare teknik-pass på fredag och lördag.



Av någon anledning tyckte jag och mina resekamrater Jensa och Roger att vi skulle åka ganska tidigt, så väckarklockan ringde 4.00....

Det var inget dåligt väder vi bjöds på uppe i Falun, 24-25 grader varmt, vindstilla, klarblå himmel.

Jag såg ett minne på Facebook 5 år tillbaks i tiden när jag cyklade i Nevada-öknen, det är ett av de jobbigaste cykel-minnen jag har. Inget kunde väl vara jobbigare än det?









Ovetandes!

Träffade på Ronnie (Rompa) och Rain (från SCK), satt i skuggan och väntade på starten.

Det blev väl ingen kanonuppvärmning, men det var så pass varmt i luften så kroppen var varm men inte igång. Planen var att i hyffsat tempo komma upp för backen, sedan avancera något de första km på lite bredare grus innan man kom in på skogsstigarna.

2 min innan start låg pulsen på 70, med 1 minut till start går den upp till 90 när anspänningen stiger inför start, som det brukar vara... Pang! Start.. Det tar ungefär 90 sekunder innan jag nått min tröskelpuls, pulsen släpar ju alltid så det var m.a.o. tröskeleffekt på pedalerna ungefär från sekund 1..




Jensa och Roger
Som planerat kör jag på hyffsat, hade lite span på Ronnie som låg snett framför men det såg ut som att han var lite låst bland alla cyklister medan jag låg på sidan och kunde trycka på i mitt egna tempo... 4 1/2 minut senare var man äntligen uppe för den där j*vla skitbacken... menar skidbacken..

Hade bra häng på 3:e gruppen tror jag där bl.a. Per Kumlin vevade på, tänkte det var något bra att ta sikte på. Lyckades aldrig riktigt komma ikapp det gänget med de jag åkte med, vi var nästan där men det ville sig inte.


Första varvet på dryga 3 milen gick "ok", värmen drog upp pulsen typ 5-10 slag över det normala men det började kännas. Inför första varvningen cyklar man först upp för en lång backe, inte så ovanligt på detta race, sedan nedför en av deras preppade MTB-banor men sköna kurvor. Påminde lite om när jag cyklade vissa utförslöpor i Hong Kong.


På andra varvet kände jag att det här kommer inte hålla, så jag släppte siktet på Per och de andra och föll något bakåt där vi körde på hyffsat tillsammans.  Pulsen pendlade 5-15 slag över min "vanliga" tröskelpuls, dvs, väldigt ansträngande... Antingen låg man nära rött uppför eller så försökte man återhämta sig på skogsslingorna som var lite med flacka, i utförsåkningarna fick man jobba mycket med överkroppen och armarna som fick ta mycket stryk på långa partier med rötter. Mitt vapen för dagen var XC-raketen (min Epic) som bara har 100mm slag fram, här skulle man kört med Stumpyn som har 140mm, då hade man bara kunnat flyga utför, å andra sidan hade man kanske inte kunnat ta sig uppför med pansarvagnen :)

Nu börjar allt bli ganska suddigt, den där Vegas-cyklingen kanske inte längre är det jobbigaste jag gjort.. Tekniken i utförsåkningen brister något när tröttheten satte in, efter typ 45 km med 17 km börjar jag känna av lite krampkänningar. Nu handlar det mer om att överleva än placeringar.

På 3:e varvet är vätskan slut så jag stannar och fyller på eftersom jag hamnat på mellis mellan andra cyklister..  Garmin berättade glatt att jag hade cyklat 700 höjdmeter när jag gick in på 3:e och sista loopen, det betyder 300 höjdmeter till. Det kändes inte lika roligt. FYYYY FAAAAAAN!

Nu var det typ "mördarbacken", starten var som en bris i sommaren, nu var det en lång seg sträcka med krampkänningar i höftböjaren, framsida lår och vänster baksida.


Fyyyyyy Faaaaaaan!

Jag har inte tänkt så mycket på det inför Långa Lugnet, så jag körde med min standard-klinga fram, 36T. Det var väl så här med facit i hand inte det bästa valet. Skulle nog gått ner på 34 eller 32 för att spara benen. Det jag inte kunde trycka på flacka sträckor hade jag antagligen fått tillbaka i form av att jag inte totaldött på sista loopen.

FY FAAAN!!!

Känslan av att titta en meter framför framhjulet när man försöker överleva en klättring för att hoppas skiten snart är slut när man sedan ser hur den där jävla backen bara fortsätter.. Svårt att förklara vad man tänker.. Man tar ett djupt andetag, funderar på vad man håller på med en kort sekund, sedan fortsätter man trampa igenom krampen som nu gör sitt... Jag är tacksam för att jag numera sällan får kramp på tävlingarna, idag var ett undantag men en påminnelse om att man tydligen behöver träna hårdare! :)

FYY FAAAAN!

Har fortfarande inte nått toppen på klättringen, jag faller som ett bojsänke och blir förbicyklad så det står härliga till. Placering känns mindre viktigt, överleva och nå toppen för de sista utförskörningarna var målsättningarna.

Förra året tränade jag mer överkropp, mycket kettlebells, det känns som att den träningen gjorde mycket nytta över överkropp och underarmar, så här trött i överkroppen har jag inte varit förut.

Man började känna en form av kramp i underarmarna på väg ner för sista gången längs flowiga byggda MTB-banor. Hittade inget bra flyt, bromsade mig igenom en hel del.. men jag tänkte att blir det en trixig situation kommer jag inte orka hantera den säkert...


In på målområdet i världens längsta "upplopp", det tog aldrig slut. Cyklade i någon snitslad bana fram och tillbaka, upp och ner, hit och dit. Man ville ju lixom bara att det skulle ta slut...

Nåja, i mål kom jag på typ 2.59... Det var väl inte vad jag tänkt mig, hade väl siktat på att vara 10-15 minuter snabbare.. Men idag fanns inte riktigt orken och benen där, det går inte alltid att leverera "på topp".









Strax efter rullade Ronnie i mål på typ 3.01.. Det var väl dagens behållning... I övrigt var väl placeringen inte mycket att hurra över idag...

Roger med ett litet köttsår :(
Jensa fick bryta pga att magen rasade, Roger bröt även han efter att ha kraschat och växlarna funkade skit efter det.

Väl hemma har jag packat för en arbetsresa till New York. Plockar med mig landsvägshojjen för att i alla fall få lite träning nästa vecka, om två veckor får jag ta revansch på mig själv när Lida Loop är, sedan drar jag, Roger och Jensa till Polen för MTB Trophy. Mer om det framöver!

4 kommentarer:

  1. Haha vilket jäkla lopp! Tips, 32:an till MTB Trophy blir bra. ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Yepp! Kommer ta med en 32 och en 30... De andra får stanna hemma :)

      Radera
  2. Kul sport vi håller på med!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Eller hur... Sista loopen funderade man en del på vad tusan man höll på med.. :)

      Radera