måndag 4 juli 2016

Resumé - La Marmotte Gran Fondo


Uppladdningen var kort men intensiv, knappa veckan från att jag visste detta lopp fanns tills att jag stod på startlinjen till ett var Europas jobbigaste landsvägslopp.

De förberedande dagarna har jag lyssnat på krigshistorier från de som deltagit tidigare år för att få en försmak för vad som väntar. Vädret har det precis som inför Vätternrundan spekulerats i dagligen, jag tror det blir vinnarväder.

Funderar lite över hur mycket man skall ha med sig, nöjer mig med en regn/vindjacka utöver "sommarkläderna". Eftersom jag siktar på att vara på första toppen inom 2 timmar skall det räcka med att fylla en flaska (750ml). Utöver det fyller jag den andra flaskan med ett fåtal dl som jag kan dricka innan start och första 15-20 min när vi rullar mot Col du Glandon.

För att så länge som möjligt kontrollera vad jag får i mig har jag med mig pulver för tre flaskor påfyllning i bra enkla förpackningar. Utrustar mig med en nöd-snickers och ett gäng gels och några bars. Som vanligt siktar jag på runt 70-80 gram kolhydrater i timmen.

Känslan i kroppen är bra och jag känner att formkurvan stigit lite igen, jag är medveten om att det kommer bli jobbigt att gå runt med 53/39 fram men det känns görbart.


Ett gäng SCK:are har drog iväg redan vid 7, vi är några stycken som startar lite senare, runt 7.40 rullar vi iväg i ett lagom uppvärmningstempo. Snittar runt 35 kmh första kvarten, det börjar att småregna lite och folk runt omkring oss stannar för att ta på sig regnkläder. Vi trampar på mot Col du Glandon och väl framme vid början av klättringen upphör regnet.

Jag, Crippa och Jocke ligger strax bakom bergsgetterna och Raphaboysen Emil och Peter. Crippa vill inte glida över för mycket på pulsen och siktar på 80% MAXHR, för egen räkning la jag mig på 80-82% MAXHR. Crippa och Jocke föll bak något och jag tog fäste på bergsgetterna som trippade upp för berget.

Efter en stund kände jag att det är bättre att slå av någon procent med ytterligare ett par klättringar framför mig så att jag släppte tanken på att haka på Emil och Peter glider vidare i bra fart.

Col du Glandon är ganska "snäll", det är visserligen 30km man cyklar till högsta punkten, men med två kortare utförsåkningar på vägen upp blir snittlutningen 4%, men då är dryga 18km 7-8% lutning.

Hittar mitt tempo och det går ganska bra, ett fåtal cyklar om mig och jag cyklar om många, det är i alla fall moraliskt bra.

Kommer upp till toppen på 1tim53min vilket var inom tänkta marginalen 2 timmar. Känns fortfarande bra. Efter en liten stund kommer Crippa och Jocke rullandes upp för krönet.

Upp för Col Du Glandon landar snittpulsen på 80% maxHR och snittwatt 236. Snittkadensen är 73 vilket visar att jag fortfarande är pigg i benen.


Uppe på Glandon stoppar de klockan så man behöver inte stressa i onödan. Fyller vatten i båda flaskorna, i med pulver jag haft med mig, käka brieost och baugette, lite godis, banan osv. Depån är välfylld.. Testar det mesta förutom deras sportdryck.

På med varma kläder för dryga 20km utförsåkningen som tar 36 minuter. Tar lite hjälp av min Garmin Edge 1000 och kartan för att ha koll på vägen framöver i de mer kuperade områdena. Är det skarpa kurvor, är det längre utförslöp med svagare kurvor osv. Vi (jag, Jocke och Crippa) tar oss i alla fall ner i lugnt och sansat tempo, snittar på strax under 40kmh utför.

Mot Col Du Telegraphe/Galibier är tävlingens mer platta sträcka att ta sig.. Här gäller det precis som vid starten att ta det "lugnt" och försöka glida med andra så mycket som möjligt. Vi lägger drygt 20 km bakom oss med ett snitt på 30kmh. Under en stund tar vi tre SCK:are förningar längst fram utan att förta oss.

Väl framme vid klättringen mot Galibier via Col Du Telegraphe släpper Crippa mig och Jocke relativt snabbt då han inte känner att han mår bra.

För att nå Galibier cyklar man först 12km till Col du Telegraphe i en 7% lutning. Jag la den sträckan bakom mig på dryga timmen.

Jocke är lite mer alert än vad jag är och kan hålla lite högre kadens och på så sätt spara benen. Själv känner jag att försöker jag hänga på med samma kadens krävs så mycket från benen att det känns tveksamt att jag skulle hänga på hela vägen i mål. Släpper Jocke efter ett tag.

Trots allt känns det fortfarande "okej" och moralen hålls på en bra nivå eftersom jag cyklar om många och ett fåtal cyklar om mig. Utifrån det får man dra slutsatsen att man ändå håller ett hyfsat tempo.


Upp för Col du Telegraphe snittar jag 228 watt med en snittkadens på 75, snittpulsen är 7 slag högre än Glandon.

Väl uppe på Telegraphe ser jag Jocke som tankar prylar, Jonas G och Erik är också där och fyller på vatten. Här var det en hel del kö att fylla på vätska och i efterhand var det ganska dumt att stanna här. Efter Telegraphe är det en stund utför, sedan kommer mat/dryck igen innan man klättrar vidare upp mot Galibier. En bit innan mat/dryck-stationen fanns en kyrka som hade vattenkran där ett fåtal stod och fyllde vatten. Kör jag igen skall jag strunta i att stanna uppe på Telegraphe, tanka vatten vid kyrkan (har fortfarande mina egna pulverpåsar) och sedan eventuellt roffa lite käk innan klättringen till Galibier.

Innan klättringen riktigt börjar till Galibier kommer David S glidandes i fel riktning, ropar att han har något tekniskt fel och bara 1-2 växlar, surt för honom som laddat för revansch sedan förra året.

Nu börjar det kännas i benen att man inte kan mata på med högre kadens utan maler på med lägre kadens, i andra delen när jag klättrar mot Galibier sjunker min snittkadens till 65 och snitteffekten går ner till 201.


Halvvägs upp för Galibier börjar det att rycka lite i någon oidentifierad muskel jag inte visste fanns i mina ben, nu är det dags att fundera, är jag på gång att få kramp, vad kan jag göra för att motverka? Dricker och äter ganska bra, musklerna börjar helt enkelt tröttna och jag har typ halva resan kvar.

I en stigning på 7-9% vill man inte få kramp, vad hittar man på då? Hur trampar man ens igång igen? Testar lite olika sittpositioner för att se om jag kan arbeta med lite andra muskler, hittar en fartig sittställning med händerna i bocken... Race position, 10kmh! Here I come!


Påminner mig själv om att ägna lite tid åt att se ut över de fantastiska vyer som bjuds. Tittar på vägstenarna man passerar efter varje kilometer, 9 kvar... Vid ett café sitter Lasse "Kongo" och fikar... Ropar uppmuntrande till mig och säger att han mår lite taskigt... Kollar uppåt och ser bara en väg som slingrar sig iväg långt fram med ett långt lemmelled av cyklister. Sheit, det är en bit kvar..

Nu börjar det blir lite mer småkyligt och blåsigt.. De 10% jag slagit av i kraft gör att fler cyklar om mig än tidigare, moralen går ner något. Spanar in de som cyklar förbi, vad har de för vevparti och utväxling. Inte många som är "puckade" likt mig att trampa runt på 53/39, men det har ju blivit min utmaning så det är bara att "suck it up!".

En Engelsman cyklar upp bredvid mig och frågar vart vi skall... Svarar "We're going home!".. Han undrade tydligen till vilken topp vi skulle.. "No idea, just following the road!"...


Wtf, inte nog med att benen är sega, nu börjar det blåsa en hel del uppe på berget, skall jag behöva kriga i motvind, jag cyklar ju redan långsammast i Frankrike? Tar rygg på snubben framför mig för att få lite vindskydd. Med någon kilometer kvar börjar jag bli mer och mer orolig om det är krampspel som är på gång lite överallt i benen. Nu gäller det att finlira, ställer mig i en grym attackställning med händerna i bocken och trampar på i en hyffsad fart uppåt, höll mig nog strax under 10kmh, inte dåligt.

Lyckas lura benen att inte få spel och väl uppe på Col du Galibier fyller jag på energidepåerna och passar på att kila iväg och ta lite bilder på den fantastiska utsikten.

Nu väntar närmare 43km utförsåkning som tar över en timme. På med vind/regnjackan och börjar rulla. Kommer en del tuffa kastvindar och vid ett tillfälle i motvinden känns det som att man nästan stannar upp innan man svänger runt och får vinden i ryggen och nästan skjuts iväg ut ur en kanon.

Efter någon halvtimme börjar det regna ganska ordentligt, samtidigt har händerna domnat något och eftersom man åker utför är det svårt att skaka liv i händerna eftersom man hellre har händerna på styret. Regnet tilltar och tankarna för mig tillbaka till regnet under Vätternrundan. I VR var regnet nog snäppet värre, klarade jag regnet under VR känns det som att jag klarar vilket vinnarväder som helst.

Tack vare vind/regnjackan känner jag mig inte kall, utan vinden hålls borta från kroppen. Innan backen upp till Alpe d'Heuz skall vår depåbil stå, ser fram emot att käka några kex, dricka cola, ta en snickers och fylla på med raketbränsle. När jag väl passerar på vägen till backen upp till Alpe d'Heuz ser jag aldrig bilen. Skit också, men har tillräckligt med bränsle i bakfickorna för att klara mig...

I första kurvan där alla danskar står tröstäter jag min Snickers som jag sparat in i det sista, klämmer även min gel med koffein för en extra boost. Att Snickers kan vara så gott...

Nu skall 12 km med en snittlutning på 9% besegras. 21 kurvor skall passeras.. Nu går det hyffsat långsamt för alla, de tidigare 16 milen har satt sina spår i alla cyklister, några cyklar och pratar med sig sjävla, några står längst med kanten med fingrarna i halsen och hulkar, några står med kramp och lider av smärta... Tycker synd om dem men känner samtidigt att man känner sig stark, trots att man kryper upp längs med berget.

17 serpentiner kvar, vad säger det? Ingenting, hur långt är det till nästa kurva? Ingen aning. Har inte tid med att kolla in utsikter i denna klättring, fullt upptagen med att spana in asfalten metern framför mitt hjul. Maler på i låg kadens på 60-65, passerar lite folk som tjoar och hejar på en, man får en liten energiboost och det är värt mycket!

Med typ 9-10 serpentiner kvar sitter Niels där och hejjar på mig! "Bra Max, bara 9 serpentiner kvar!".. Jag tittar bara på honom.. Orkar inte säga något, fokuserad på vad som ligger dryga metern framför mitt framhjul. Det gäller att ha tid att reagera när man i denna hastighet flyger upp för backen.

"Hur långt är det egentligen kvar? " Kollar upp, oj, ser långt ut, kollar cykeldatorn, 4 km, hur kan det vara 4 km dit upp? Det är ju inte så långt dit, måste vägen slingra sig så mycket??

Känner att det kittlar till i muskeln jag inte visste jag hade, intar race position, ner i bocken, stå upp, trampa, 9 kmh.. wow.. tar mig i alla fall framåt.


Nu är antagligen musklerna så trötta att de inte orkar krampa, jag kan inte komma på något annat, de måste vara slut och tycker att det är bäst att bara vila. Funderar lite på vad kroppen trots allt klarar av, nu maler den bara på, trots att den är ganska trött på det här med att cykla.

Kommer upp i byn där det är fest, musiken dunkar och publiken sjunger och dansar.. Efter mer än 8 timmar på cykeln kan man inte bli annat än glad när man ser och hör detta. Vilken energiboost, samlar kraft och bjuder publiken på en 10 sekunders spurt in mot mål, klämmer till med dagens peak i watt på 1055 watt och snittar 754 watt på 10 sekunder. Som jag skrev tidigare, benen var för trötta att krampa, de bara köttade på.

Upp för Alpe d'Heuz hade jag ett wattsnitt på 219, vilket var lite högre än tidigare, men snittkadensen gått ner till 63. Eftersom denna klättring snittar 9% blev snitthastigheten imponerande 9.6 kmh att mala 12 km uppför... :)


Rullar in i mål och möter upp några av de andra som rullat i mål tidigare. Efter en stund kommer Niels i mål som satt och hejjade på mig längre ner i backen. Jag som trodde han redan var i mål och bara var snäll och satt och hejjade.. Han hade suttit och samlat energi för att nu totalt krokna vid matbordet uppe på toppen. All energi rann ur honom på vägen upp till Alpe d'Heuz.


Alla som rullar i mål gör det som vinnare, en fantastisk prestation utifrån allas egna förutsättningar. För egen del tycker jag det var jobbigt, men jag upplevde VR som jobbigare. Nu valde jag att inte glömma bort att göra det till en upplevelse, att ta tillfället i akt att stanna upp och titta på omgivningen och de andra som cyklade. Den officiella tiden runt 8 timmar och 7 minuter. Är nöjd med tiden utifrån hur jag ville genomföra loppet.

Kan tänka mig att köra igen, men då tänker jag att det är för att göra revansch och komma med ett kompaktdrev på 50/34 fram istället och trimma lite på de olika depåstoppen.

Kan varmt rekommendera andra att åka hit och köra detta lopp. Fantastiska miljöer, med någorlunda goda förberedelser klarar man denna utmaning. Orkar man mala sig igenom VR vill jag tro att man även klarar av att mala sig igenom detta lopp.













1 kommentar:

  1. Fan vilken upplevelse! Måste ju säga att jag blir intresserad, men tror jag väntar några år innan jag ger mig på denna utmaningen! Men starkt kört Max!!

    SvaraRadera